full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Dag Bergkvist: Det är besökelsetid för Sverige

by Radio Tio | jul 14, 2014

Vi kom till kyrkan en tisdagskväll. De höga avlånga sidofönstren i kyrkan släppte ut ett varmgult ljus som verkade inbjudande för alla som såg dem. Här var det liv. Det var som om de vittnade för den medelmåttiga arbetarorten: "Här finns det rum. Här finns det plats för den som vill komma in. Här finns det värme för den som är frusen, mat för den som är hungrig, vatten för den som är törstig och gemenskap för den som är ensam."  Min far som körde vår combi fick leta ett tag för att hitta en parkeringsplats. Betänk -  detta en tisdagkväll. När vi väl kommit in fanns det endast några få sittplatser kvar på läktaren.

Något hade hänt i församlingen. Vid något slags gudabenådat tillfälle hade den så invanda och för många till leda välregisserade traditionen fått ge vika för den andliga hunger som verkat ligga uppdämd sedan åratal. Man följde inte längre ordningarna som vanligt.

En halv veckas kvällsmöten blev till en vecka till, och sedan ytterligare en vecka till och därpå ännu en vecka. Evangelisten talade kväll efter kväll. Det blev mer och mer uppenbart att denne Guds tjänare verkade i en särskild smörjelse att uppenbara Kristus för åhöraren.

Han målade upp Jesu försoningsdöd, hans ödmjuka kapitulation inför Faderns vilja och Guds kärlek till alla människor. Och detta på ett sådant sätt att de flesta av oss fick ett "styng" i hjärtat. Den lokala tidningen hade artiklar på första sidan. Många fick uppleva en radikal frälsning, andedop, läkedom till kropp och själ och en ny frihet i sitt andliga liv. Jag blev andedöpt på slutet av denna besökelsetid. Det hela utvecklades till en rörelse av Anden som fick föra många själar till Jesus och hans kors.

Ja. Jag skriver här faktiskt om musik. Inte en musik som sätter mig som musiker, sångare eller lovsångsledare i centrum. Det är nämligen inte det som är lovsång. Jag skriver här om den himmelska musiken, den som flödar direkt ut ur Guds hjärta.

Den går ut från himmelen och når ända ned till den som har ett ödmjukt hjärta, till den som är nedböjd och förkrossad, till den fattige och syndaren. Den vittnar om Guds kärlek till alla människor och om Jesu Kristi försonande blod. Den musiken heter "evangelium". I kapitulationen inför Jesus föds den sången i allas våra hjärtan.

Jag kan aldrig glömma denna tid, men minns den med glädje, förundran och till och med med en andlig bävan. Jag var tonåring då. Och blev korsfäst med Kristus. Jag blev fast i Honom. Men jag känner igen tidsandan idag som igår.

Det är som om det råder ett slags andligt vakuum i Sverige - nu 2014 som då 1983. Med tårar bör vi tvingas inse och konstatera:  Vi har alldeles för många trötta och uppgivna församlingsledare och vi är ett folk som verkar vara mer intresserade av melodifestival, matlagningsprogram och att bara få resa bort under årets mörka period. Man orkar inte med kyrkoverksamheten längre, eller så har man tappat tron på den.

Jag undrar om inte Herren har ännu våg till beredskap för detta land. Jag tror det - av hela mitt hjärta.  Lyssna, min vän: En andlig vårflod står för dörren. Vi frågar oss med rätta: "Ska jag få vara med?" Då frågar Jesus: "Älskar du mig?" Guds Ande börjar blåsa över våra liv för att väcka liv i vår första kärlek till Honom. Om vi älskar Honom, låt oss då svara som Petrus: "Ja, Herre. Du vet att jag har dig kär."

Herren kallar dig sångare, musiker, evangelist, pastor, profet, bibellärare eller vilken kallelse du än har. Kallelsen penetrerar allas våra hjärtan. Vad är viktigast för oss just nu? Den himmelska tonen måste ta tag i vårt innersta. Nu är det tid att låta Herren veta vårt hjärtas längtan och begär. Min bön kommer att vara: "Gör det igen, o Gud."

Leave a comment