full screen background image

Så var det slut - och vi utvärderar

 
Skolavslutning - och jag har utvärderat elever med ca. 220 betyg. 
Och själv blir man utvärderad av elever, föräldrar och skolledning om hur man klarar av sitt arbete, kunskapsmässigt och socialt. 
 
Dokumentation ska finnas så jag kan redovisa mina resultat av betyg. Inget får lämnas åt slumpen eller subjektivt tyckande. Det är styrt och reglerat, men många gånger undrar vi lärare: "Vad menar de egentligen på Skolverket? Har de själva koll på läget, eller…?"
Men vi gör så gott vi kan - hoppas vi. 
 
 
Så är det dags för semestrar för många av oss, och när den är över kanske vi har lite nya tankar och idéer inför framtiden. Det känns som om ett och annat bearbetas i det undermedvetna, för att få ny kraft när sommaren är över. 
 
Men det är inte alltid självklart enkelt. 
En del känner sig tilltufsade av livets omständigheter, eller så känns det som om det är över... Andra lever mitt i blomningen, medans andra väntar på "sin tur".
Som vallmon, roderdendron, hortensian eller flädern....
 
 
Jag skall stärka trötta själar, 
Och alla utsvultna själar skall jag mätta.
Jer. 31:25
 
 
Det är lite olika "medicin" för olika själar, för vi kan känna oss som fångar i ett slaveri, som behöver sin egen behandling.
 
Det finns kunskap som hjälper att oss förstå och erfarenheter som berättar,  men vi måste även se att det finns en vishet och insikt som bara Gud kan ge, in i våra liv, för att förstå skeenden och händelser. Så länge vi söker mänskliga naturliga förklaringar och vägar, får vi mänskliga och naturliga svar....
När vi behöver se större, längre, och få perspektiv som inte finns  i det naturliga, då får vi komma till den plats där Gud vill tala till oss
Ja, egentligen får vi ju alltid vara där...
 
 
Nu har Herren, vår Gud, bevisat oss 
ett litet ögonblick av nåd.
Han har låtit en räddad skara bli kvar av oss
och gett oss fotfästet på sin heliga plats,
för att han, vår Gud, 
skulle låta ljus gå upp för våra ögon
och ge oss andrum i vårt slaveri. 
Esra 9:8
 
 
Att ta en stund att utvärdera och reflektera över det som varit är inte helt fel, när vi får lite andrum.
I våra personliga liv, familjer, arbetsplatser och kyrkor...
 
Hur ser strukturer, ordningar, prioriteringar ut? Vem styr och ställer, eller har det utvecklats självutnämnda ledare, småpåvar och där ledarskapet vacklar, eller borde bytas ut? Ibland kan en liten kursändring på en enda grad, göra att man missar målet. 
Och alla är med på skutan.
Och alla har ett ansvar och mandat att tänka till och även tycka till.
Ordet är TILLSAMMANS!
 
Hur ser kulturen ut? Försöker man att anpassa sig efter tidstrender, där det är grundläggande värderingar som man egentligen tror sig utgå ifrån? Och synen börjar bli grumlig.... En kultur som säger en sak, men lever en annan. Utredningar tillsätts för vissa, samtalsterapi för andra, och man nagelfar situationer för förtroende, tillit, och trovärdighet, har blivit en bristvara. Och man undrar...
Så har vi pedagogik inom skolan, ekonomiska intressen inom företagsvärlden, fritidsintressen i familjen och teologi i kyrkan. Vad är bestående värden och sanningar, som gäller i alla tider? Vad är förhandlingsbart och vad ska man lämna? 
 
Strukturer - Kulturer - Pedagogik/ ekonomiska intressen/ teologi/ fritidsintressen
Jo, det är där vi rört oss i vår utvärdering på min arbetsplats. Hej och hå vad det ven och blåste!! Men värdet av allas medverkan kan inte nog understrykas. Kan vi, får vi...?
Det är tillsammans vi arbetar, för gemensamma mål, med en gemensam värdegrund - och ALLAS input behövs för att se den hela bilden.
Here we go! 
 
Förtroende är inte något man kan kräva.
Bara något man kan förtjäna.
Och det gäller oss alla!
 
Ett ljus ska få upp för våra ögon
Och ge oss andrum.... 
 
 
Eleonora Lahti
Uppsala

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Dag Bergkvist: Det är besökelsetid för Sverige

by Radio Tio | jul 14, 2014

Vi kom till kyrkan en tisdagskväll. De höga avlånga sidofönstren i kyrkan släppte ut ett varmgult ljus som verkade inbjudande för alla som såg dem. Här var det liv. Det var som om de vittnade för den medelmåttiga arbetarorten: "Här finns det rum. Här finns det plats för den som vill komma in. Här finns det värme för den som är frusen, mat för den som är hungrig, vatten för den som är törstig och gemenskap för den som är ensam."  Min far som körde vår combi fick leta ett tag för att hitta en parkeringsplats. Betänk -  detta en tisdagkväll. När vi väl kommit in fanns det endast några få sittplatser kvar på läktaren.

Något hade hänt i församlingen. Vid något slags gudabenådat tillfälle hade den så invanda och för många till leda välregisserade traditionen fått ge vika för den andliga hunger som verkat ligga uppdämd sedan åratal. Man följde inte längre ordningarna som vanligt.

En halv veckas kvällsmöten blev till en vecka till, och sedan ytterligare en vecka till och därpå ännu en vecka. Evangelisten talade kväll efter kväll. Det blev mer och mer uppenbart att denne Guds tjänare verkade i en särskild smörjelse att uppenbara Kristus för åhöraren.

Han målade upp Jesu försoningsdöd, hans ödmjuka kapitulation inför Faderns vilja och Guds kärlek till alla människor. Och detta på ett sådant sätt att de flesta av oss fick ett "styng" i hjärtat. Den lokala tidningen hade artiklar på första sidan. Många fick uppleva en radikal frälsning, andedop, läkedom till kropp och själ och en ny frihet i sitt andliga liv. Jag blev andedöpt på slutet av denna besökelsetid. Det hela utvecklades till en rörelse av Anden som fick föra många själar till Jesus och hans kors.

Ja. Jag skriver här faktiskt om musik. Inte en musik som sätter mig som musiker, sångare eller lovsångsledare i centrum. Det är nämligen inte det som är lovsång. Jag skriver här om den himmelska musiken, den som flödar direkt ut ur Guds hjärta.

Den går ut från himmelen och når ända ned till den som har ett ödmjukt hjärta, till den som är nedböjd och förkrossad, till den fattige och syndaren. Den vittnar om Guds kärlek till alla människor och om Jesu Kristi försonande blod. Den musiken heter "evangelium". I kapitulationen inför Jesus föds den sången i allas våra hjärtan.

Jag kan aldrig glömma denna tid, men minns den med glädje, förundran och till och med med en andlig bävan. Jag var tonåring då. Och blev korsfäst med Kristus. Jag blev fast i Honom. Men jag känner igen tidsandan idag som igår.

Det är som om det råder ett slags andligt vakuum i Sverige - nu 2014 som då 1983. Med tårar bör vi tvingas inse och konstatera:  Vi har alldeles för många trötta och uppgivna församlingsledare och vi är ett folk som verkar vara mer intresserade av melodifestival, matlagningsprogram och att bara få resa bort under årets mörka period. Man orkar inte med kyrkoverksamheten längre, eller så har man tappat tron på den.

Jag undrar om inte Herren har ännu våg till beredskap för detta land. Jag tror det - av hela mitt hjärta.  Lyssna, min vän: En andlig vårflod står för dörren. Vi frågar oss med rätta: "Ska jag få vara med?" Då frågar Jesus: "Älskar du mig?" Guds Ande börjar blåsa över våra liv för att väcka liv i vår första kärlek till Honom. Om vi älskar Honom, låt oss då svara som Petrus: "Ja, Herre. Du vet att jag har dig kär."

Herren kallar dig sångare, musiker, evangelist, pastor, profet, bibellärare eller vilken kallelse du än har. Kallelsen penetrerar allas våra hjärtan. Vad är viktigast för oss just nu? Den himmelska tonen måste ta tag i vårt innersta. Nu är det tid att låta Herren veta vårt hjärtas längtan och begär. Min bön kommer att vara: "Gör det igen, o Gud."

Leave a comment