full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Rebecka Isberg: Djupt, heligt allvar

by Radio Tio | jul 14, 2014
Jag brukar leda lovsång i en underbart härlig och Jesus-centrerad församling i Märsta som heter Märsta Internationella Kyrka. Jag skulle vilja dela med mig från ett söndagsmöte när Lisa Pålsson predikade.

För några månader sedan såg jag filmen Noah på bio. Jag hade inga direkta förväntningar på den, utan tänkte mer att den skulle grundas på bibeln men med lite extra Hollywood-tillägg. Oj vad jag hade fel!
Det finns kristna som älskar den, eller tycker i alla fall att den är ok. Jag tillhör inte denna gruppen. När jag och min vän genomlidit filmen, går vi ut ifrån biosalongen med en tomhet på insidan. Varför? Efter några timmars grubblande kommer jag på det. Kärlek. Den saknade kärleken från Gud.

En sak som slog mig, är att så som samhället ser ut idag kan jämföras med hur samhället såg ut på Noas tid, gudlöst, självförverkligande, sexuellt lössläppt, osv. TACK GUD för att han lovade att han inte skulle sända ännu än syndaflod.

Så ut kommer jag från bion, längtandes efter att får vara nära Gud och hungrigare än någonsin på Hans kärlek. Detta formade också sångerna jag valde till söndagsmötet. 
Lovsången var härlig och hans närvaro var stark. Efter ca 45 min av härlig, innerlig tillbedjan så kommer det ett heligt allvar över mig, och atmosfären ändras.  

Som Guds barn är vi kallade till gemenskap med honom, att lära känna Honom, och leva nära Honom. Och det är lätt man man stannar där. ”Gud älskar mig, och jag är förlåten och på väg till himlen. YEY! Nu ska jag bara försöka hålla mig borta från att synda.” Och det är inte fel, men vi har också fått kallelsen att föra evangeliet vidare. Jesus dog ju för ALLA. Har Du rätten att bli frälst har väl killen i kassa på ICA rätten att bli frälst, inte sant?.

Det var just detta som jag fick så otroligt starkt mitt under lovsången: ”Är du redo för Jesu-återkomst?” Det står ”Herrens dag kommer som en tjuv om natten.” Vi vet alltså inte när han kommer tillbaka, vi kan bara gå efter de tecken som bibeln talar om. Därför måste vi ta vara på vår tid! Gud har gett oss allt vi behöver; Hans ord. Så det enda vi behöver göra är att låta Gud använda oss.

I ärlighetens namn så hade jag inte förberett mig så mycket i bön, utan detta kom verkligen bara ut ifrån mitt hjärta men med ett djupt, heligt allvar. Det var nästan som att man kunde sträcka ut handen och ta på det, så mastigt var det! Så jag bad med församlingen om mod att våga vittna för människor och tackade Gud för hans hjälpande hand.

Vi prisade Gud en stund till, sedan kom Lisa upp. Hon ber och jag spelar lite till sedan går jag ner från scenen. ”Det där var tungt Gud, tänkte jag, undrar hur hon ska gå vidare efter de här..” För så häftigt var det, det var verkligen som ett slag i magen. Men ändå tänkte jag att predikan skulle handla om något helt annat.

Lisa inleder gråtandes med att säga ”Idag vill jag predika på knä, för det jag ska dela med er fick jag så otroligt starkt för några månader sedan. Och när Gud först talade till mig vägrade jag pga rädsla att dela detta mer er. Det här är för stort Gud!” Hon fortsätter att berätta att sedan Gud talade till henne har hon inte upphört att ropa till Gud. Dag som natt har hon bett gråtandes över detta. Men nu kände hon att Gud manade henne att dela det hon fått från Honom. ”Jesus kommer snart, väldigt snart och frågan är, är vi redo?”

- Vad säger hon!?
Det jag precis delade på scenen fick hon för några månader sedan och idag av alla söndagar så delar hon det och detta är dessutom första gången jag hör henne predika! Jag hör henne sedan prata kring det jag skrev i början, om samhället på Noas tid hur det likar vårt samhälle idag och under hela predikan tar hon upp saker som jag talade ut under lovsången.

Fast att jag inte hade förberett mig så mycket i bön använde Gud mig ändå och det fick mig att inse vilken stor GUD vi tjänar! Här tror jag att jag bara går på mina känslor när det i själva verket är Gud som talar genom mig! Det jag trodde bara var en fas under lovsången som vi skulle begrunda och bevara i våra hjärtan, var istället själva kärnan i det Gud ville säga. 

Det som fick mig att verkligen inse Guds storhet var hur allting var så planerat. Det jag såg som bara visa ord, hade Gud redan planerat genom att tala samma sak till Lisa månader innan.
Wow, vilken Gud vi tjänar!

Leave a comment