full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Torbjörn Frisk: Stör inte kärleken

by Radio Tio | jul 16, 2014

Min största glädje är att få vara i Guds närvaro. Visst är det härligt att gå inför tronen. Men egentligen är jag inte speciellt intresserad av att bara gå till tronen, dvs transportsträckan dit. När jag kommit fram till tronen är det ju där som jag vill vara.

Mitt mål med att gå inför tronen är, på samma sätt som om jag skulle ta flyget till någon paradisö mitt i vintermörkret, att vara där (jag mottar tacksamt sådana resor om någon vill skänka mig det som en profetisk handling, bara som ett litet tips ;) ), att sitta ner vid Jesus fötter, som Maria gjorde, och bara höra när Jesus talar, att vara så nära honom så att jag hör och känner hans andedräkt, att höra hans hjärta slå, att vara helt förlorad i Kärleken.

Men jag har en hjärtesorg som jag haft i många år, oavsett om jag varit på scenen eller inte, i många olika kyrkor och kristna sammanhang - respektlöshet för Guds närvaro. I princip varje gång då vi tillsammans kommit inför tronen så kommer, om än välment, någon upp med pålysniningar, tiggerier och annat som absolut måste ta det utrymme som jag egentligen hellre skulle tillbringa vid Guds tron nu när vi äntligen kommit fram.

Borde vi inte istället söka Gud i hans Ord för gudstjänstordningar? Då skulle vi finna att offra pengar och medel alltid är förknippat med att offra lovets offer. Visste du att prästerna i templet kunde inte offra ifall inte leviterna från sina hjärtan lovade Gud med sång och med instrument? Att respektlöst abortera Guds närvaro genom lovsången med offertal, pålysningar och reklam för olika produkter var otänkbart. Israel skulle i så fall inte, trots alla ods, vara det det är idag. 

Sedan får våra tappra "leviter" försöka plocka upp Guds närvaro igen. Det är ingen lätt uppgift som görs i en handvändning genom "bara en sång". Men så plötsligt händer det mest underbara som kan hända: Gud kommer med sin närvaro.

Då, innan sångarna och musikerna, såväl som hela församlingen, hunnit ge den helige Ande fritt spelrum och flödat i Andens gåvor kommer pastorn eller predikanten upp, om än också han/hon i bästa välmening och med ett brinnande hjärta, och åter hindrar mig från att sitta ner i Guds närvaro och "bara vara" där, att få vara vid vattnet och finna ro. Det finns en utbredd missuppfattning att lovsången ska bereda vägen för Ordet.

Återigen: Sök Gud i hans Ord för det vi gör, det är inte varför vi lovsjunger Gud. Guds Ord uppmanar istället oss till lovsång på den här grunden: Lova Herren därför att han är God och hans nåd varar för alltid, varenda dag, varenda sekund, hans nåd genom Jesu blod för våra synders utplånande, hans sår till helande för vår kropp och för vår själ, hans uppståndelsekraft genom hans Ande som bor i oss.

Leviterna förberedde aldrig Ordets förkunnelse genom sång och musik - de lovade Gud enbart på den grund av hans godhets skull och uträttade det profetiska Ordet genom sång och musik. 

Jag säger inte att vi inte ska ha Ordets förkunnelse. Tron kommer av predikan och predikan i kraft av Guds Ord. Men vad jag säger är att respektera Guds närvaro och inte störa den. Eller som Guds Ord understryker vid tre olika tillfällen: Jag besvär er / Jag bönfaller er... Oroa inte kärleken, stör den inte, förrän den själv vill. (Höga Visan 2:7, 3:5, 8:4).

Kan du föreställa dig lovsångarna komma upp och bryta av offertalet med en sång eller komma upp mitt i predikan när det börjar bryta igen och låta predikanten diskret lämna scenen och sitta ner tills han/hon eventuellt blev uppkallad igen. Nej, det vore såklart respektlöst.

Men det är precis exakt det som pågår i våra kyrkor hela tiden, fast tvärtom. För det är inte två olika evangelier vi predikar, två olika smörjelser som är verksamma i ett möte. Vi är förenade genom En Ande och flödar tillsammans i En smörjelse.

Visste du föresten, som en liten parentes, att leviterna, som var sångare och musiker, också var förkunnare och profeter? Våra sångare och musiker behöver träning och support i detta av det andliga ledarskapet

Kanhända är jag en missuppfattad konstnär. Men i så fall är jag det med nitälskan för Guds närvaro. Jag har fått smaka lite grann på Guds närvaro och det har blivit som ett "gift" eller en tung "drog" i mitt liv: Jag bara måste ha mer av Gud och få vara i hans närhet.

Och som en "levit" längtar, ber, arbetar och investerar jag för att också du ska få mer av Guds närvaro i ditt liv. Jag längtar efter en tid när fokuseringen flyttas från pulpeten till tronen, då Guds Ande istället får fullt spelrum och 'allt kött må vara stilla', men de andliga gåvorna flöda i gudstjänsterna och samlingarna.

Om det är du, jag eller någon annan som Gud använder är fullständigt ointressant i Guds närvaro. Sedan faller allt annat på plats, för Gud är ordningens Gud och i hans närvaro finns plats för allt som är viktigt. Längtar du också efter det så är du i gott sällskap. Jag menar av Mose, David och många andra som Gud talar gott om för att de sträckte sig efter mer av hans närvaro. Ja, även Jesu största glädje var att få vara nära Fadern och umgås med honom. 

Kan du se det? Kan du höra det? En ny tid som kommer över vårt land, därför att tiden för Messias ankomst står alldeles runt hörnet: Sångens tid har kommit, och turturduvans röst hörs åter i vårt land. (Höga Visan 3:12). 

Därför proklamerar jag: Tiden för kärleksserenader som inte får oroas eller störas förrän kärleken så själv vill är här.

Torbjörn Frisk

Leave a comment