full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Rebecka Isberg: Rika texter

by Radio Tio | aug 27, 2014
Något som kan göra mig frustrerad är när lovsångerna blir innehållsfattiga - när texten är lite slätstruken och musiken har lite för mycket fokus.

Förstå mig rätt nu, jag är själv musiker och därför dras
mina öron alltid till bra musik med snygga ackord och arrangemang. Så när jag lyssnar på en låt, vilken som helst, så är det musiken jag först hör och texten sist (om ens det) - förutom när det gäller lovsång.

I lovsången får texten helt plötsligt en helt ny och viktigare innebörd, eftersom du där uttrycker din tacksamhet, din
kärlek, din glädje, din längtan, din efterföljelse och mottar Hans löften med lov och pris. Därför är det så viktigt att man inte tappar rikedomen i texten!

När jag leder lovsång är det ofta jag väljer äldre sånger framför de nya just av denna anledning. Jag menar, hör bara här:
” I want to take Your Word and shine it all around, but first help me just to live it, Lord. And when I'm doing well, help me to never seek a crown, for my reward is giving glory to You”. (Oh, Lord you’re beautiful-K.Green).

Eller denna:
”Herren söker ett folk, hans ser över jorden. För att finna dem, som med sina hjärtan hänger sig åt
Honom. Som inte vandrar sin egen väg, men följer Honom. Som vet att som är kallade till denna tid, och inte ser sig tillbaka.
Vi ger våra liv, vi ger dem till Dig och håller inget tillbaka. Vi ger våra liv, på stridsfältets höjder vill vi ge våra liv, vi vill leva för Dig.”
(Livets Ord 1993)

Vilka texter! Låt oss inte glömma sjunga dessa äldre sånger! Det som är så fint med lovsång är att den inte ha ett bäst före
datum. Ackompanjemanget kanske redan sett sina storhetsdagar, men de går alltid att klä om och ge den en ny musikalisk dräkt i 2014-tals stuk.

- Jaha men Rebecka, du tycker alltså enkla, korta lovsånger som till
exempel ”The stand /jag står” är innehållsfattiga?

Så kanske man kan tolka det, men det var inte så jag menade. Lovsången utgår ifrån hjärtat, därför har också alla sånger sin egen plats i ”repertoaren”/ i stunden du lovsjunger. Känner du att efter ni sjungit till
exempel ”Oh Lord, you’re beautiful”, att ditt hjärta bara ropar ut i ”The stand”, då är det rätt! Men då vet du också varför du vill sträcka upp dina händer.

En lovsångsledare som jag personligen ser väldigt mycket upp till är Bo Järpehag. Han och hans fru Elsa skriver de mest fantastiska lovsångerna där just texten och musiken går hand i hand.

Med en rik och Gudfruktig text som hyllar och älskar vår Fader Gud, och där musiken lyfter fram texten och lovsjunger Gud på en och samma gång. Jag menar, det går inte annat än att tillbe Gud från djupet av sitt hjärta! Det tycker jag är lovsång, i dess absoluta form.

All ära åt Gud!
Rebecka

Leave a comment