full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Dag Bergkvist: Tårarnas symfoni

by Radio Tio | sep 03, 2014

Jag har varit i himlen. Jag hörde toner som ej enbart kan återges med jordiska instrument. Dessa toner lät så perfekt och harmoniskt sammanflätade att de enklast kan beskrivas som en himmelsk symfoni. När de inbördes elementen i ett musikstycke så förhåller sig till varann att de var och en har en egen och urskiljningsbar distiktion med ett rätt inbördes förhållande i tonhöjd, tid och styrka, åstadkommes en total musikalisk enhet. Denna enhet uttrycker på ett fulländat sätt mästarens hjärta. Så skulle jag vilja definiera den fulländade och perfekta musikstycket, låten eller sången.

Vem har inte någon gång hört verken från någon av våra musikaliska mästare? De närmast perfekt sammanflätade melodiösa tonslingorna i Bachs fugor, eller för att inte tala om den närmast överjordiska eufori som kännetecknar Halleluja-kören i Händels Messias. Dessa jordiska mästare fick vara ett redskap att nedteckna och komponera musik som än idag framförs flera hundra år senare.

Den himmelska musiken innehåller ännu något mer än enbart melodi, harmoni och rytm för vårt fysiska öra. Den innehåller som en lika vital ingrediens Mästarens eget hjärta. Den himmelska musiken utgjuter all den kärlek och alla de känslor som Mästaren själv hyser till dig och mig - vi som av Honom själv kallas för skapelsens krona.

Jag har varit i himlen. Där hörde jag den himmelska sången. Vad som skiljde den sången ifrån den jordiska var ett element som jag med sorg måste konstatera att jag saknat i sången på jorden. Detta element verkade för mig vara den saknade pusselbiten, det förlorade guldmyntet, det förlorade fåret eller den förlorade sonen. Det var tårarnas toner. Helt plötsligt kunde jag uppfatta Mästarens hjärta, Hans outtömliga kärlek till mig. Den kärleken framkallar tårar. Sången är
tårarnas symfoni.

"Ty så älskade Gud världen, att Han utgav sin ende son, för att var och en som tror på honom inte skall förgås utan ha evigt liv" (Joh.3:16).

Kan det vara tårarna som saknas hos en tynande kristenhet? Är det bristen på tårar som är orsak till våra minskade medlemsantal? Ve och fasa! Kan det vara så att avsaknaden av tårar hos oss som tillhör honom är orsaken till bristen på väckelse i vårt land, i våra församlingar och i våra egna liv?

Ack att mitt huvud vore en vattenbrunn och mina ögon en tårekälla ,så att jag kunde gråta dag och natt över de slagna hos dottern mitt folk! (Jes.9:1).

Jag var i himlen och hörde tårarnas symfoni i helgen. Den kom från ett folk som insett sin egen begränsning, som i glädjetårar för sina inre ögon helt plötsligt såg sin Frälsares utgivande död på korset han själv burit, och som med sorgetårar börjat se nöden hos sig själva och sina egna. Det var bönemöte på en av vår stads större arenor. Idag en udda företeelse. Ett bönemöte med hjärtats nöd och nationell omvändelse som fokus. Sjuttio pastorer hade fått inbjudan. En hade svarat. Tårarnas symfoni. Behövs inte den?

Jag ville hellre vara där än någon annanstans på jorden. Jag ville höra, känna, ta in och gripas av det jag hörde. Helt enkelt därför att jag tror att världen behöver höra just den - tårarnas symfoni.

"Klippa, du som brast för mig. Låt mig gömma mig i dig. Vattnet, blodet som går fram från ditt hjärta, O Guds lamm, blive mig en dubbel bot emot synd och lagens hot"

Leave a comment