full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Eleonora Lahti: Självrannsakan med konsekvenser

by Radio Tio | sep 11, 2014

Nu har jag kommit till en punkt av självrannsakan! Det började på en konsert i Berwaldhallen...

För någon vecka sedan var jag med mina två sonhustrur och några vänner, till Berwaldhallen i Stockholm, för att lyssna på en klassisk konsert. Mahlers andra symfoni. Jag har aldrig tidigare varit där, och mycket kändes nytt och lite ovant för mig.

Så ringer en klocka och alla strömmar snabbt in i lokalen, för att sedan hålla dörrarna stängda resten av kvällen. En presentation av verket introducerar konserten, och vi får veta att det blir en liten paus på 5 minuter mellan första och andra akten. Så hade Mahler själv bestämt. 

Publiken har blandade åldrar, allt ifrån ungdomar till äldre, som sitter helt uppslukade av musiken. Ingen rör på sig och jag ser inga som fotar med sin kamera. Visst fotar väl några, men det görs så diskret att ingen märker något. Telefonerna är  avslagna och ingen rör sig i lokalen. Jag vågade knappt byta sittställning... Efter en timme och 45 minuter är det hela över. 

Alla medverkande fick full uppmärksamhet, alla nyanser lyftes fram, och musikens flöde fick vi alla tillsammans bli ett med. Allt var akustiskt, äkta och närvarande.

Vilken inlevelse de hade, och vilken upplevelse vi fick del av! Jag tror att alla skulle uppskatta detta, oberoende av vilken musikstil vi gillar. Faktiskt!

Och pausen på 5 minuter behövdes, för att hämta andan i den stilla lokalen, efter att musiken nuddat vid det gudomliga.

Och så tänker jag på våra gudstjänster...

Tjänst inför Gud.
Så ofta vi kommer för sent, kollar mobilen, småpratar med grannen, går på toa och kollar runt i lokalen på alla andra. Vi prasslar med något papper och äter godis, eller spelar spel på mobilen.

Tjänst inför Gud. Gudstjänst!
Bibeln talar om att vara livfulla i vår lovprisning, men också att komma i stillhet och vördnad inför Gud. Tänk när en hel församling firar gudstjänst och är helt focuserade på detta! Eller när jag själv har min stilla stund av andakt...

Om vi vill se den helige Andes närvaro i våra personliga liv och i våra kyrkor, behöver vi återerövra respekten för gudsnärvaron. Det är inte kyrkorummet det handlar om, utan om dig och mig som Guds tempel på denna jord.

Gud vill vara mitt i bland sitt folk. Men om vi inte ger honom vår odelade uppmärksamhet, så lämnar han så stilla. Och vi kanske inte ens märker detta! Vi har ju våra program, våra böner och arrangerade sånger. Visst kan det ha sin plats, MEN när vi förlitar oss på allt detta och låter det få vårt focus är Han redan på väg att lämna...

Närma er Gud, så ska Han närma sig er. (Jakob 4:8)

Gudsnärvaron är "färskvara". Något som är nytt för varje dag och stund. Idag är frälsningens dag, idag hjälper Herren! 

Eleonora

Leave a comment