full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Torbjörn Frisk: Kasta av dig manteln!

by Radio Tio | sep 25, 2014

I söndags tog jag som vanligt, tillsammans med min fru, hissen ner till den kyrka jag tillhör för att fira gudstjänst. Vi kom lite sent efter en lugn morgon som av någon oförklarlig anledning blev stressigare ju närmre mötestiden kom. Det skulle duschas, bäddas, diskas, vovven skulle ut och göra sitt.

När vi så anlände in i kyrksalen var det så gott som fullsatt och svårt att hitta någon plats, men det löste sig. Lovsången hade redan börjat och jag var inte sen med att haka på där jag stod i bänkraden tillsammans med den tusenhövdade skaran. Människor från alla tänkbara nationer stod runt omkring lokalen och lovsjöng Gud och en snabb tanke slog mig, att så här måste det vara i himlen; människor från alla nationer som med et hjärta lovsjunger Honom som köpt oss fria med sitt eget dyrbara blod.

Men jag hade knappt tänkt klart den tanken innan jag stördes. Bakom mig stod någon och sjöng så det nästan framkallade tinnitus. Och det var inte speciellt vackert heller. Min vackra tanke jag precis haft förbyttes i kritik. Jag sneglade bakåt och såg att det var en kvinna av afrikanskt ursprung. Hennes ansikte lyste av glädje när hon lyfte sina händer mot Jesus och sjöng och dansade inför honom. Hon personifierade Psalm 87:7 som säger 'Under sång och dans ska man säga: Alla mina källor har jag i dig!'

På en tiondels sekund kom den den varnande berättelsen om David och Mikal upp inom mig (2 Sam 6:1-23). Arken med Guds närvaro fördes i Jerusalem under hejdundrande dans och musik och Kung David visste mer än någon annan av sina samtida vad det innebar. Hans fru Mikal såg David hoppa och dansa inför Guds ansikte och fick då förakt för honom i sitt hjärta. Hon kom sedan ut och anklagade honom för lössläppthet och för att blotta sig för sina tjänares slavinnor, istället för att "uppföra sig". Davids svar var: "Det var inför Herren som jag dansade och gladde mig". Han fortsatte att tala med Mikal om sin egen ringhet och enkelhet inför Gud, och berättelsen fortsätter med att Mikal blev barnlös som ett resultat av detta.

Man har absolut ingen rätt att förakta andras uttryck för sin kärlek inför Gud. Varken i uttryckssätt då vi lovsjunger Gud eller i andra konstnärliga uttryck inför Gud. Om det stör mig, ja då är det något jag omedelbart måste ta itu med i mitt liv. Annars kommer jag bli fruktlös i mitt andliga liv. Jesus säger att den gren som inte bär frukt huggs av och kastas i elden. Det är absolut inte det jag vill med liv utan totala motsatsen.

Jag behövde inte påminna mig längre en en tiondels sekund om denna berättelse innan jag hänsynslöst bara "kastade av mig manteln" som Kung David och gjorde likadant som kvinnan bakom mig: Jag lyfte händerna och uttryckte min kärlek inför Gud. Men inte på hennes sätt, för det kan jag inte. Och det ska jag inte. Men på mitt eget sätt, med Kung Davids passion och den här kvinnans passion inför Gud som inspiration för att släppa loss all min kärlek inför Gud och inte bry mig om vad andra anser om mig när jag sjunger och dansar inför Honom som köpt mig fri med sitt blod.

Gör detsamma du också, kasta av dig manteln inför Gud. Bry dig inte om vad andra tycker och tänker om dig – det är deras problem, inte ditt. För visst har du bestämt dig för att bära frukt inför Gud? Jag talar ut frihet över ditt liv!

Gör döda ting levande

Har du sett den nya gröna coca colan? Alltså, etiketten är grön, inte läsken. Jag köpte en flaska och presenterade den för mina barn. Det blev lite olika reaktioner. En del av oss är nyfikna och vill på en gång testa allt som är nytt. Andra är skeptiska och håller sig till det som alltid funkat. När den nya colan kommer tänker de direkt ”Bara de inte tar bort min gamla cola!”

Den kristna musiken har också genomgått många förändringar genom tiderna. För några hundratals år sedan ansågs orgeln vara en mycket ond tingest. Sen var det fiolen, gitarren, elgitarren och trummorna. Efter ett tag vande de kristna sig, och då blev instrumenten accepterade. Jag har alltid tyckt att det är en konstig attityd - att något skulle vara helt fel bara för att vi inte har vant oss än, och lite senare blir samma sak helt accepterad.

Jag står mycket fast vid min ståndpunkt att ett instrument varken kan vara gott eller ont, eftersom det är ett dött ting. Men den som använder instrumentet kan påverka, och kan dessutom vara en kanal för gott eller ont.

Jag är övertygad om att det finns himmelska nycklar för musik och sång. Jag tror att det finns kombinationer av toner och texter som drar ner Guds närvaro. Men jag tror också att det viktigaste är den person som musiken kommer genom. Ett kärl som är fritt från viljan att synas, kan i högre grad göra honom synlig - ingenting stjäl uppmärksamheten från honom eller stör sikten.

Ett hjärta som dessutom helt kapitulerat inför honom är en språngbräda för hans närvaro och smörjelse. Det blir som magnet för Guds närvaro, han kan liksom inte låta bli att komma oss till mötes.

Jag tror det finns så mycket mer att hämta när det gäller tillbedjan. Fråga dig själv om du ska vara en av dem som denna himmelska musik ska flöda igenom. Fråga dig sen om du är beredd att betala priset att ta tid i enskildhet med Honom för att låta hans djup beröra ditt djup. Fråga dig själv om du är villig att om och om igen låta saker inom dig dö för att det sedan ska kunna växa upp till något nytt som förvandlar liv och hela skeenden.

Tidigare inlägg från
Emilia Lindberg: Nya steg
Elisabeth Landin | sep 18, 2014
Eva Marklund: Profetera välsignelse med sång
Elisabeth Landin | sep 11, 2014
Eleonora Lahti: Självrannsakan med konsekvenser
Elisabeth Landin | sep 11, 2014
Dag Bergkvist: Tårarnas symfoni
Elisabeth Landin | sep 03, 2014
Rebecka Isberg: Rika texter
Elisabeth Landin | aug 27, 2014
Marie Lönngren: Tillbedjan
Elisabeth Landin | aug 20, 2014
Helena Bergkvist: Jag vill va´ Maria
Elisabeth Landin | aug 13, 2014
Stefan Jernsand: Sångens tid har kommit
Elisabeth Landin | aug 05, 2014
Alf Lax: Blås i silvertrumpeten
Elisabeth Landin | jul 30, 2014
Torbjörn Frisk: Stör inte kärleken
Elisabeth Landin | jul 16, 2014
Emilia Lindberg: Gud räknar med dig i sitt lag
Elisabeth Landin | jul 14, 2014
Dag Bergkvist: Det är besökelsetid för Sverige
Elisabeth Landin | jul 14, 2014
Rebecka Isberg: Djupt, heligt allvar
Elisabeth Landin | jul 14, 2014
Marie Lönngren: En andra chans
Elisabeth Landin | jul 14, 2014
Stefan Jernsand: Brevet till Sverige
Elisabeth Landin | jul 14, 2014

Leave a comment