full screen background image

Så var det slut - och vi utvärderar

 
Skolavslutning - och jag har utvärderat elever med ca. 220 betyg. 
Och själv blir man utvärderad av elever, föräldrar och skolledning om hur man klarar av sitt arbete, kunskapsmässigt och socialt. 
 
Dokumentation ska finnas så jag kan redovisa mina resultat av betyg. Inget får lämnas åt slumpen eller subjektivt tyckande. Det är styrt och reglerat, men många gånger undrar vi lärare: "Vad menar de egentligen på Skolverket? Har de själva koll på läget, eller…?"
Men vi gör så gott vi kan - hoppas vi. 
 
 
Så är det dags för semestrar för många av oss, och när den är över kanske vi har lite nya tankar och idéer inför framtiden. Det känns som om ett och annat bearbetas i det undermedvetna, för att få ny kraft när sommaren är över. 
 
Men det är inte alltid självklart enkelt. 
En del känner sig tilltufsade av livets omständigheter, eller så känns det som om det är över... Andra lever mitt i blomningen, medans andra väntar på "sin tur".
Som vallmon, roderdendron, hortensian eller flädern....
 
 
Jag skall stärka trötta själar, 
Och alla utsvultna själar skall jag mätta.
Jer. 31:25
 
 
Det är lite olika "medicin" för olika själar, för vi kan känna oss som fångar i ett slaveri, som behöver sin egen behandling.
 
Det finns kunskap som hjälper att oss förstå och erfarenheter som berättar,  men vi måste även se att det finns en vishet och insikt som bara Gud kan ge, in i våra liv, för att förstå skeenden och händelser. Så länge vi söker mänskliga naturliga förklaringar och vägar, får vi mänskliga och naturliga svar....
När vi behöver se större, längre, och få perspektiv som inte finns  i det naturliga, då får vi komma till den plats där Gud vill tala till oss
Ja, egentligen får vi ju alltid vara där...
 
 
Nu har Herren, vår Gud, bevisat oss 
ett litet ögonblick av nåd.
Han har låtit en räddad skara bli kvar av oss
och gett oss fotfästet på sin heliga plats,
för att han, vår Gud, 
skulle låta ljus gå upp för våra ögon
och ge oss andrum i vårt slaveri. 
Esra 9:8
 
 
Att ta en stund att utvärdera och reflektera över det som varit är inte helt fel, när vi får lite andrum.
I våra personliga liv, familjer, arbetsplatser och kyrkor...
 
Hur ser strukturer, ordningar, prioriteringar ut? Vem styr och ställer, eller har det utvecklats självutnämnda ledare, småpåvar och där ledarskapet vacklar, eller borde bytas ut? Ibland kan en liten kursändring på en enda grad, göra att man missar målet. 
Och alla är med på skutan.
Och alla har ett ansvar och mandat att tänka till och även tycka till.
Ordet är TILLSAMMANS!
 
Hur ser kulturen ut? Försöker man att anpassa sig efter tidstrender, där det är grundläggande värderingar som man egentligen tror sig utgå ifrån? Och synen börjar bli grumlig.... En kultur som säger en sak, men lever en annan. Utredningar tillsätts för vissa, samtalsterapi för andra, och man nagelfar situationer för förtroende, tillit, och trovärdighet, har blivit en bristvara. Och man undrar...
Så har vi pedagogik inom skolan, ekonomiska intressen inom företagsvärlden, fritidsintressen i familjen och teologi i kyrkan. Vad är bestående värden och sanningar, som gäller i alla tider? Vad är förhandlingsbart och vad ska man lämna? 
 
Strukturer - Kulturer - Pedagogik/ ekonomiska intressen/ teologi/ fritidsintressen
Jo, det är där vi rört oss i vår utvärdering på min arbetsplats. Hej och hå vad det ven och blåste!! Men värdet av allas medverkan kan inte nog understrykas. Kan vi, får vi...?
Det är tillsammans vi arbetar, för gemensamma mål, med en gemensam värdegrund - och ALLAS input behövs för att se den hela bilden.
Here we go! 
 
Förtroende är inte något man kan kräva.
Bara något man kan förtjäna.
Och det gäller oss alla!
 
Ett ljus ska få upp för våra ögon
Och ge oss andrum.... 
 
 
Eleonora Lahti
Uppsala

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Joakim Claesson: Lovsång mitt i omständigheterna

by Radio Tio | apr 04, 2015

För ett antal år sedan, spenderade min fru ganska mycket tid på sjukhus. Att ha sin älskade på sjukhus, kan få vem som helst i obalans. Vid denna tid var jag en 5-barnspappa varav 4 bodde hemma. (Min äldsta dotter hade redan flyttat hemifrån. Idag har jag dessutom två ”extrabarn”.)

Livet blev kaos. Laga mat, tvätta och städning skulle skötas på hemmaplan och arbetet som vice VD på ett säljbolag innebar många tjänsteresor. Ovanpå det ville jag ju hälsa på min fru så ofta som möjligt, så flera kvällar i veckan var jag där. Dessutom var (och är) jag lovsångsledare i vår församling och det var nog det svåraste att göra i allt detta. Hur ska man kunna hjälpa andra att tillbe Gud i lovsång när man har så mycket att bära på själv?

Jag kan inte säga att jag blev bitter på Gud, men jag hade många frågor och ibland tyckte jag att Gud var långt borta. Det var lätt att tycka synd om sig själv och inte se längre än näsan räckte. Så här i efterhand, så kan jag bara se, att utan Gud hade det aldrig fungerat. Han var verkligen VÄLDIGT nära. Det förstår vem som helst att det krävdes ett Guds under för att få allt att fungera.

I 2 Krön 5:13 står det ”..och trumpetblåsarna och sångarna på en gång och samstämmigt stämde upp Herrens lov och pris, och när man lät trumpeter, cymbaler och andra instrument ljuda och man började lova Herren , därför att han är god och därför att hans nåd varar i evighet - då blev huset, Herrens hus, uppfyllt av ett moln, så att prästerna för molnets skull inte kunde stå där och göra tjänst. Ty Herrens härlighet uppfyllde Guds hus.”. Orsaken till lovsången vilade alltså inte på att man upplevde en underbar tillvaro. Man gjorde det för att Gud är god och att han är nådefull.

Att jag och familjen kunde ta oss igenom den tuffa tid vi upplevde, tror jag beror på att jag tog ett beslut – det var inte mina omständigheter och känslor som avgjorde ifall jag skulle lova Gud eller ej. Det var ett beslut att tala om för Gud att han är min Herre och frälsare. Jag älskar Gud i mitt hjärta, men OCKSÅ med mitt förstånd. Jag ledde och sjöng lovsång för att Gud är den han är och inte bara när allt kändes bra.

Idag är jag mer förälskad i Jesus än jag någonsin varit och jag tror att det beror på att jag valde att tillbe istället för att klaga, trots omständigheter. Flera gånger när jag var som mest orolig och ledsen för min fru, så var Gud extra starkt närvarande i lovsången. Det var också, helt ärligt, de stunder det var svårast att förbereda sig och leda lovsång. Därför tror jag att belöningen blev desto större – en extra påtaglig Gudsnärvaro i församlingen.

Det finns flera otroliga tillfällen jag skulle kunna berätta om, men jag skriver inte mer om det här. Jag vill bara uppmuntra dig och framför allt utmana dig att göra enligt 2 Krönikeboken – lovsjung Gud för att han är god och för att hans nåd varar i evighet. Klaga inte på hur du mår eller hur dina omständigheter är. Då kommer du få uppleva hans oerhörda närvaro ännu mer. Förvänta dig det!

Leave a comment