full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Cecilia Claesson: Våga följa din kallelse!

by Radio Tio | maj 06, 2015

Min yngsta son är tolv år och har spelat piano i lite drygt ett år. Han har en klar vision om vad han vill göra i framtiden – spela för Jesus, spela piano i ett lovsångsteam och spela in en egen CD. Han vill tjäna Gud med musiken. Du kanske tänker att han bara är tolv år, hur kan han ha en vision i sitt hjärta? Det är just det som är så fantastiskt, han har bett i hela sitt liv om att få tjäna Jesus, en sådan bön behagar Gud och därför har Gud lagt den här visionen i hans hjärta trots hans unga ålder.

Det började med att han fick en längtan efter att spela piano, då var han elva år. Vi hade inget riktigt piano, bara en gammal, ganska usel, synth. Men han började, med sin storasysters hjälp, spela några få ackord. När han upptäckte att de ackord han lärt sig, inte räckte, tog han internet till hjälp. Där finns en uppsjö av hjälp att komma vidare. Det var så tydligt att den här idén med att lära sig spela piano inte bara var ett barns nyckfulla idé utan det fanns något mer, eller rättare sagt, det fanns någon bakom idén. 

Han spelade och spelade och blev duktigare och duktigare. En dag kom han till mig för att dela sitt hjärta.
- Mamma, jag vill gärna bli lovsångsledare. Jag vill tjäna Jesus med att spela piano. Därför behöver jag börja på musikskolan och då kommer jag behöva ett riktigt piano.

Jaa, vad gör man som förälder då? Jo, då tittar man inte i plånboken, utan man börjar leta efter ett piano och anmäler sin son på musikskolan. Varför? Ja, varför lyssna på en liten elvaåring? Varför slänga ut en massa pengar på ett piano och på musiklektioner? Hur kan jag veta att det inte bara blir bortkastade pengar, pengar som vi skulle kunna göra så mycket annat roligt för? Jo, därför att vi vet att Gud hör bön och en bön om att få tjäna Honom, blir alltid besvarad. Gud rör vid vår vilja och han vet vad som finns nedlagt i oss. Han har ju skapat oss, eller hur, skulle då inte han veta vad som är bäst för oss?

Vår lille pojke hade hört Guds röst. Guds kallelse. Och han bestämde sig genast för att följa den. Och inte bara följa den med lätthet, utan kämpa för det. Vilket innebär timmar av övning, timmar av envishet. Jag vet inte hur han orkar, men han är fantastisk, och han kommer att gå långt, med Gud vid sin sida och målet klart.

Vi hittade en pianoförsäljare, åkte dit och fastnade för ett mörkbrunt blankt piano med fantastiskt ljud. Vi köpte det. I tro. Vi hade nämligen inga pengar. Vi gick i tro på att Gud talat till vår son. Och det löste sig. Jag vet inte vart pengarna kom ifrån, men vi kunde betala och ändå ha mat på bordet, hur vet jag inte. Gud håller sin hand över sin sak.

Vi anmälde vår son till musikskolan. En dag fick vi ett mejl ifrån dem. I mejlet stod det att alla pianoplatser var upptagna, vår son kunde inte börja spela piano förrän om tidigast ett år. Vilket nederlag, det här kändes inte rätt. Vår son tillhör kungars kung och ska börja göra det han är kallad till. Han har rätt till en plats på musikskolan! Just därför att Guds plan går först. 

Inga regler eller mänskliga idéer kan stå i vägen för det Gud har bestämt så vår son började be (ja, även jag och hans pappa började så klart be), varje dag. Att det Gud hade tänkt, Hans vilja skulle ske. Vi bad varje dag i tre veckor, sedan kom det ett nytt mejl från musikskolan. Vår son hade fått en plats, en möjlighet att börja spela piano. Det som var omöjligt gjorde Gud möjligt. Vi vet inte hur det gick till, vad Gud gjorde, men Han som är kungars kung, banade väg för att hans barn skulle kunna fullfölja det som Gud hade bestämt. 

Har du en kallelse inom musiken? Vet du med dig att Guds hjärta bankar för din musik? Både du och jag har något att lära oss av vår idag tolvåriga son. Hans envishet och beslutsamhet att fullfölja det Gud lagt på hans hjärta, är värt att tänka på. Har vägen varit rak och enkel för vår lilla kille? Nej. Vi hade till exempel ett samtal, han och jag härom dagen, där han sa att han upplevde hur den Onde försökte få honom att tro att han inte dög, att alla bara tyckte det var jobbigt att lyssna på hans pianospelande. 

Den onde försökte få vår kille att tro att han var dålig på att spela, att han inte kunde klara att göra det Gud sagt till honom. Känner du igen dig? Det är ju så här den onde arbetar, genom att få dig att misströsta. Skulle väl du kunna göra det Gud sagt, du som har så många brister och gör så mycket fel...

Men hur ser Gud på dig och kallelsen han lagt i ditt liv? Om du tänker efter, Gud som har skapat dig, som har lagt ner gåvor och format dig, skulle inte han veta mer om vem du är och vad du klarar av, än någon annan? Gud känner dig mycket bättre än du känner dig själv. Just därför, kan du ta till dig Guds ord från Bibeln och tala ut dem högt, precis som Jesus gjorde när han var frestad i öknen och den onde försökte få honom bort ifrån Guds kallelse. 

Jesus uttalade Guds ord och den onde flydde. På samma sätt kan du stå upp för hur Gud ser på dig och det han vill du ska göra. Oavsett vad du själv tycker eller vad andra säger om dig. Men valet är ditt – ska du lyssna på människors, den ondes, eller Guds röst? Vem talar mest sanning? Vem har mest trovärdig information? Det tåls att tänka på. 

Gud tror på dig. Han tror så mycket på det han har lagt ner i ditt liv, av gåvor och intressen, att han vill arbeta tillsammans med dig. Han ger dig förtroendet att göra saker för Honom. Det är stort. Kungars kung  – vår GUD – vill ha kontakt med dig och vill att du ska spela och sprida budskapet om honom. Vilket förtroende!

Ge inte upp den dröm som Gud placerat i ditt hjärta. Jag vet inte vad du kämpar med idag, men jag vill att du verkligen ska tänka efter. Vilken röst lyssnar du på, är det negativt är det inte Guds röst för han tror på dig. Han VET vem du är och hur han skapat dig. Därför kan du med frimodighet fortsätta att göra Guds vilja. 

Läs psalm 139. Här kommer några utvalda axplock från den, men jag råder dig att läsa hela. Läs den högt så den onde flyr ifrån dig, för han är besegrad!

Herre, Du utrannsakar mig och känner mig. Om jag sitter eller står, vet Du det, Du förstår mina tankar fjärran ifrån.

Om jag går eller ligger, utforskar Du det, med alla mina vägar är Du förtrogen.

Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i Din hand.


/ Cecilia Claesson


Leave a comment