full screen background image

Så var det slut - och vi utvärderar

 
Skolavslutning - och jag har utvärderat elever med ca. 220 betyg. 
Och själv blir man utvärderad av elever, föräldrar och skolledning om hur man klarar av sitt arbete, kunskapsmässigt och socialt. 
 
Dokumentation ska finnas så jag kan redovisa mina resultat av betyg. Inget får lämnas åt slumpen eller subjektivt tyckande. Det är styrt och reglerat, men många gånger undrar vi lärare: "Vad menar de egentligen på Skolverket? Har de själva koll på läget, eller…?"
Men vi gör så gott vi kan - hoppas vi. 
 
 
Så är det dags för semestrar för många av oss, och när den är över kanske vi har lite nya tankar och idéer inför framtiden. Det känns som om ett och annat bearbetas i det undermedvetna, för att få ny kraft när sommaren är över. 
 
Men det är inte alltid självklart enkelt. 
En del känner sig tilltufsade av livets omständigheter, eller så känns det som om det är över... Andra lever mitt i blomningen, medans andra väntar på "sin tur".
Som vallmon, roderdendron, hortensian eller flädern....
 
 
Jag skall stärka trötta själar, 
Och alla utsvultna själar skall jag mätta.
Jer. 31:25
 
 
Det är lite olika "medicin" för olika själar, för vi kan känna oss som fångar i ett slaveri, som behöver sin egen behandling.
 
Det finns kunskap som hjälper att oss förstå och erfarenheter som berättar,  men vi måste även se att det finns en vishet och insikt som bara Gud kan ge, in i våra liv, för att förstå skeenden och händelser. Så länge vi söker mänskliga naturliga förklaringar och vägar, får vi mänskliga och naturliga svar....
När vi behöver se större, längre, och få perspektiv som inte finns  i det naturliga, då får vi komma till den plats där Gud vill tala till oss
Ja, egentligen får vi ju alltid vara där...
 
 
Nu har Herren, vår Gud, bevisat oss 
ett litet ögonblick av nåd.
Han har låtit en räddad skara bli kvar av oss
och gett oss fotfästet på sin heliga plats,
för att han, vår Gud, 
skulle låta ljus gå upp för våra ögon
och ge oss andrum i vårt slaveri. 
Esra 9:8
 
 
Att ta en stund att utvärdera och reflektera över det som varit är inte helt fel, när vi får lite andrum.
I våra personliga liv, familjer, arbetsplatser och kyrkor...
 
Hur ser strukturer, ordningar, prioriteringar ut? Vem styr och ställer, eller har det utvecklats självutnämnda ledare, småpåvar och där ledarskapet vacklar, eller borde bytas ut? Ibland kan en liten kursändring på en enda grad, göra att man missar målet. 
Och alla är med på skutan.
Och alla har ett ansvar och mandat att tänka till och även tycka till.
Ordet är TILLSAMMANS!
 
Hur ser kulturen ut? Försöker man att anpassa sig efter tidstrender, där det är grundläggande värderingar som man egentligen tror sig utgå ifrån? Och synen börjar bli grumlig.... En kultur som säger en sak, men lever en annan. Utredningar tillsätts för vissa, samtalsterapi för andra, och man nagelfar situationer för förtroende, tillit, och trovärdighet, har blivit en bristvara. Och man undrar...
Så har vi pedagogik inom skolan, ekonomiska intressen inom företagsvärlden, fritidsintressen i familjen och teologi i kyrkan. Vad är bestående värden och sanningar, som gäller i alla tider? Vad är förhandlingsbart och vad ska man lämna? 
 
Strukturer - Kulturer - Pedagogik/ ekonomiska intressen/ teologi/ fritidsintressen
Jo, det är där vi rört oss i vår utvärdering på min arbetsplats. Hej och hå vad det ven och blåste!! Men värdet av allas medverkan kan inte nog understrykas. Kan vi, får vi...?
Det är tillsammans vi arbetar, för gemensamma mål, med en gemensam värdegrund - och ALLAS input behövs för att se den hela bilden.
Here we go! 
 
Förtroende är inte något man kan kräva.
Bara något man kan förtjäna.
Och det gäller oss alla!
 
Ett ljus ska få upp för våra ögon
Och ge oss andrum.... 
 
 
Eleonora Lahti
Uppsala

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Ingalill Vaim: Trons oförutsägbara landskap

by Radio Tio | jun 15, 2015
Den nya skapelsen finns inom dig. Den hämtar enbart sin kraft, mognad, liv, glädje och djupaste mättnad i Kristuslikhet. 

Livet i Kristus är en andlig verklighet som ingen, absolut ingen religiös institution eller människostyrd struktur och mötesprogram någonsin kommer att kunna tillfredsställa. Av den orsaken känner vi många gånger frustration inom oss. 

När vår hunger efter realiteten och verkligheten i den NYA skapelsen växer, så växer också vår frustration med det gamla. Allt för många kväver den inre längtan på grund av människofruktan eller på grund av vanan med det som känns så familjärt och tryggt - 

Det finns också de som inte förmår tysta den påträngande inre längtan längre, men som betalar ett pris och tar steg 'utanför' det familjära för att hitta tillbaka till den första kärleken och följa Lammet dit Han går - många får erfara hur svindlande underbart det är att upptäcka att efterföljelsen håller och bär. 

Det är som att få nya andliga ben att gå med in i nya äventyr - trons oförutsägbara landskap; " ett land med vida fält där jag får lära mig att gå", som Ylva Eggehorn en gång skrev. 

Klippan Kristus håller i alla livets förhållanden. Han sviker aldrig, är grundmurad fast i sin eviga kärlek; även om vänner kanske inte önskar gå samma sträcka som jag själv så väljer jag likväl att förtrösta på Honom - endast för att upptäcka att mängder av människor har vald att gå samma väg "utanför lägret för att bära hans smälek"... (Heb 13:13)

Jesus Kristus är den lovsång jag sjunger. Utan en äkta och ärlig relation och vänskap med Honom hamnar jag lätt i repetitioner av vad jag hört förut eller även vad jag själv har sagt eller gjort. 

Jag satt nyss och läste från Romarbrevet 4 om den rättfärdighet som kommer allenast av NÅD. Absolut inga 'goda gärningar' jag kan försöka göra, ger mig några extra poäng med Gud. Nu lever denna insikt sitt liv inom mig och tar mig till vilans vatten där min själ finner ro. I gröngräset vid detta vatten med mitt huvud vilande i Jesu knä får jag dricka av Hans källa. Tycker mig se att jag även tuggar på ett aldrig så lite strå där jag ligger :=)

Ha en fortsatt skön sommar / Ingalill Vaim

Leave a comment