full screen background image

Ljuset, värmen, våren

Visst är det helt underbart när våren kommer. Solen strålar och naturen börjar återigen spira av liv. Det som var mörkt blir ljust, det som såg dött ut har åter bevisats vara full av kraft och liv.

För de flesta människor kommer våren och solen som en räddare i nöden. Känslan av att gå på sparlåga under vinterns mörker och kyla drabbar troligtvis de flera av oss. Många människor jag talar med mår dåligt under årets mörkaste månader. De känner sig isolerade och ensamma vilket ofta genererar till ett depressivt tillstånd. Men så fort solen börjar stråla i större kraft och värmen sakta hitta sig tillbaka så släpper det som upplevt tungt och mörkt och en känsla av förlossning gör sig påmind. Man ser människor le i större utsträckning,. Man tar sig tid att träffa människor och socialiserar mer, något som ligger i vår natur, gemenskapen med andra.

Det andliga fungerar på samma sätt. Precis som vi människor är beroende av solljuset så är vi beroende av Guds ljus. Gud är ljus och i honom finns inget mörker. Vi kan leva en tid i det mörka, dunkla men får vi inte ljus i vår själv och ande så stagnerar vi, det andliga livet tar slut. Livet finns i ljuset som finns hos Gud. Naturen behöver ljuset och värmen för att helt kunna slå ut och blomstra i all sin kraft. Vi behöver Guds värme och ljus för att vi ska kunna växa och frodas i all vår kraft.

Gud har skapar allt. Guds skapelseverk är vackert och Gud vill att vi ska njuta av Hans skapelse. Varje del av naturen är en reflektion av Guds skönhet och jag är övertygad om att naturen därför är en helandekraft för vår kropp.

När man ser på det Skandinaviska klimatet blir det så konkret när våren anländer. Från att träden och marken är nakna efter vinterns karga grepp sker sen en explosion av grönska. Låt Guds ljus rikligen få blända dig så att ditt andliga liv också får uppleva explosionen av värme och ljus som generera i andlig grönska.

”I hans kölvatten strålar vägen av ljus… ” Job 41:23

”Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus det vi ljus.” Ps 36:10

”Detta är det budskap som vi har hört från honom och som vi förkunnar för er, att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.” 1 Joh 1:5

 

Med önskan om allt gott

Maria Owiredu
Radio 10


Veckans bloggare:
Maria Owiredu

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Hanna Petián: Lovsång – Kärlekens yttryck

by Radio Tio | jul 01, 2015

Jag minns när jag första gången insåg att Gud existerar. Jag vet inte var, hur eller när (förmodligen många, många år sedan på en ungdomskonferens jag blivit medtvingad på) men jag vet att jag vid ett tillfälle stod som förstenad i publikhavet och betraktade det hängivna lovsångsteamet på scenen. De gav hela hjärtat i lovsång till Jesus. Var och en tycktes bara ha Jesus för ögonen och de brydde sig inte om någon annan. De bara brann av kärlek till Honom. Det slog mig där och då att de där unga lovsångsledarna bara måste ha en relation med Gud. Man kan inte fejka det där. Det var på riktigt.

Lovsång är egentligen inte svårare än så. Men vi måste såklart komplicera allting – Två snabba låtar och tre långsamma och man ska komma ihåg alla verser och alla bryggor och alla refränger. Man ska lyfta händerna och spela rätt ackord och det får inte låta falskt. Man ska gärna blunda lite heligt men samtidigt hålla ett öga på mötesledaren som kollar klockan när det är dags för nästa punkt på schemat och så vidare.

De här oskrivna reglerna tror jag är en konsekvens av människors rädsla för att tappa kontrollen ifall Helig Ande skulle ha någon invändning. Man vågar inte bli av med den där trygga vetskapen om vad som ska hända härnäst i gudstjänsten. Dessa rutiner finns i allt för många församlingar idag, även om de kan se lite olika ut. Nu menar jag inte att det som jag räknade upp är fel. Att till exempel lyfta händerna och sjunga bryggor kan dra ner Guds härlighet på ett helt underbart sätt om det görs av hjärtat och på Helig Andes direktiv - men inte om det görs på rutin. Rutiner gillrar religiösa fällor i våra kyrkor idag. Ingen vill väl fastna i dem men ändå ligger det tyvärr i vår köttsliga natur att göra just det.

Jag tror att vi ständigt behöver rannsaka oss själva och som Bibeln säger - sträva efter sinnets förnyelse. Vi behöver brinna för att hålla vattnet rent, levande och flödande i vår tillbedjan. Jag längtar efter ny, fräsch och profetisk lovsång, med ett ständigt fokus på Guds vilja och med en större andlig skärpa. Jag upplever att Gud vill göra så mycket mer genom vår lovsång och tillbedjan och vi behöver låta Honom komma precis som Han vill.

Vi behöver släppa kontrollen. Vi behöver våga släppa blicken från textskärmarna på väggen och istället fästa den på Jesus och börja sjunga vårt eget hjärtas sång. Våga älska honom med hela vår själ och med hela vår kraft. Våga strunta i om andra tycker att vi är konstiga om vi dansar eller ropar. Vi behöver våga söka honom helhjärtat offentligt på samma sätt som vi gör hemma i vår kammare. Vi kan inte dölja något inför vår Gud. Han ser i det fördolda och han vet om vi är ärliga eller om vi fejkar. Vem bryr sig om vad människor tycker när det är Gud vi ska behaga?

Jag tror att Gud längtar efter den dagen då vi slänger våra masker och slutar leka kyrka. När vi slutar låtsas att vi lever perfekta liv och när vi erkänner att vi inte är så heliga som vi vill framstå. När vi vågar vara öppna och ärliga inför varandra och inför Honom. Dagen då lovsång och tillbedjan blir en okontrollerad och självklar konsekvens av vår uppriktiga kärlek till Fadern.

”..du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. ” (Mark 12:28)

Jag kan nästan höra porlet av hur nytt levande vatten väntar på att få forsa över våra församlingar i Sverige med förnyelse, när vi vågar släppa taget om det trygga i våra mötespunkter. Att just släppa taget tror jag är en otroligt viktig nyckel för att väckelsen ska kunna bryta fram i Sverige, så som det många gånger har profeterats ut.

När jag leder lovsång brukar jag ofta uppmana församlingen att sjunga sin egen sång till Gud. Sådär som vi gör när vi är ensamma med Honom. Sångerna vi sjunger i kyrkan är bara sånger – begränsade ord som tjänar till att hjälpa oss att tillbe, men som inte på långa vägar kan beskriva den ära Han förtjänar. Lovsång är inte allsång på Skansen. Lovsång är en personlig kärlekssång till Gud. Och när vi alla kommer inför Gud på ett personligt plan så möts vi i hans härlighet tillsammans. Då blir vi ett i tillbedjan inför Honom. När vi prisar honom för den Han är och helhjärtat sträcker oss mot Honom så kan han inte låta bli att sträcka sig tillbaka mot oss. Han måste svara med kärlek, för det är så en kärleksrelation fungerar. Och varenda människa bidrar personligen till hur atmosfären blir i möteslokalen.

”Men där skall du söka Herren, din Gud, och du skall finna honom om du frågar efter honom av hela ditt hjärta och med hela din själ.” (5 Mose 4:29).


Den Helige Ande påminner mig ofta om den där första kärleken till Jesus. Och han leder mig ständigt tillbaka till den enkla, barnsliga kärlekssången till min far i himlen. Det är inte komplicerat eller svårt, tvärtom, det är det mest naturliga vi kristna kan göra.


Leave a comment