full screen background image

Hej alla kära läsare av Musik-Bloggen här på radio 10 : )

Jag börjar med att citera Jesus där han faktiskt står och ropar i Lukas 4: 18 -19

"Herrens Ande är över mig,  för att han har smort mig till att förkunna glada nyheter för de fattiga. Han har sänt mig till att hela dem som har förkrossade hjärtan. Till att ropa ut FRIHET för de fångna och syn före de blinda, och till att ge de förtryckta frihet (tex folket i Iran ) och till att predika Herrens behagliga år" !!!

Jag citerar också här från en bok som jag just nu läser:

"Den lame mannen som fördes fram till Jesus på en bår behövde först och främst få förlåtelse för de synder han begått., vilket Jesu ord till honom gör klart:

" Var vid gott mod, mitt barn. Dina synder är förlåtna" ( Matt 9:2) Den oförlåtna synden hade fört med sig en andlig bundenhet, men så snart denna bröts botades hans förlamning.

De som stod runt omkring trodde att mannens oförmåga att gå var hela problemet, men Jesus visste att mannen behövde en mycket djupare befrielse innan han kunde återfå sin fulla hälsa.

(fortsatt citat)" Medan vi bad för Mary, en mogen kristen kvinna som sökte mer av Guds helande i sitt liv, mindes hon plötsligt något som hände när hon var 8 år. En äldre pojke hade närmat sig henne, pratat med henne och rört vid henne på ett sexuellt sätt. Hon hade blivit förvirrad och upprörd av det som hände.

Hon hade inte tänkt på händelsen på många år, men förstod att Herren förde upp det i hennes tankar nu så att han skulle kunna hela henne.

När Mary förlät pojken vad han hade gjort upplevde hon det som om han faktiskt var närvarande, och även hur smutsig hon hade känt sig av det som hänt. Vi bad Herren göra henne fri från det osynliga andliga inflytande som pojken haft över hennes liv. När Gud mötte henne med frihet och helande suckade hon djupt och berättade att hon upplevt en fantastisk känsla av befrielse när hon löstes från denna nedsmutsning.

Det Mary beskrev var i själva verket ett andligt inflytande som hållit henne bunden i 50 år. Det blev möjligt för henne att ta emot verklig frihet från Jesus". (slut citat) För att anknyta till det som är aktuellt "me too" .

Det är verkligen fantastiskt att alla de som pg.av olika anledningar inte vågat träda fram och berätta, nu gör det och avslöjar sina förövare. Men människan som blivit utsatt och även förövaren förstås, måste få hjälp som dessa två vi skrivit om härovanför. Den enda som kan ge verklig hjälp är Jesus Kristus.

Till slut ska jag citera en sång jag skrivit som finns på min CD "Goda gåvor" som förklarar hur Jesus sätter dej fri.

Den är skriven utifrån Jesaja 53 och 1 Petrus 2:24-25 samt utifrån det Jesus gjort på Golgata och när han uppstod igen för oss, som beskrivs i Nya Testamentets första 4 böcker Evangelierna:

" Straffet tog han på sig för att du skulle få frid. Det var dina smärtor han bar för din befrielse. Medan man trodde att han var slagen av Gud . Var det för din synd och sjukdom som han inte sa ett ljud. Tigande tog han hugg och slag tills hans rygg var som ett sår. All förbannelse tog han in i sig när spikarna trängde in i hans kropp. Det var våra sjukdomar han bar. Våra smärtor lade han på sig . Han var sårad för våra synders skull. Slagen för det onda vi gjort. Han dog för dig för att du skulle få frid. Genom Jesu sår har vi blivit helade ."

Med önskan om Guds Frid till dig detta nya år

Marie Lönngren Sonesson

 

Veckans bloggare:
Marie Lönngren Sonesson

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Magnus Brengesjö: Min vän, jag kämpar också!

by Radio Tio | okt 07, 2015

(Utdrag ur en sång som jag skrev våren 2012)

För tre och ett halvt år sedan, våren 2012, blev jag sjukskriven. Symtomen visade på utbränning. Jag hade nyligen flyttat med familjen (fru och två barn), från Göteborg till min barndoms kommun Mullsjö, tagit på mig alldeles för många ansvarsuppgifter på nya jobbet såsom schemaläggning, tjänstefördelning, IT-ansvar, undervisning... et c, startat en del renoveringsprojekt i det nya boendet, skulle snart fylla fyrtio... kort sagt, ”att göra- listan” var bortom rimlighetens gräns. 

Jag hamnade i någon sorts prestations-koma där jag inte förmådde att göra något alls. Jag valde att söka hjälp innan jag kraschade fullständigt. Resultatet blev heltidssjukskrivning i tillräckligt lång tid för att hindra mig för att gå tillbaka in i ekorrhjulen igen. Hade jag fått bestämma själv hade jag varit tillbaka i arbete redan efter ett par veckor men min läkare var visare, han förstod bättre. Jag är så tacksam till läkaren, vars namn jag glömt, men som på akuten på Ryhov tog sig tid och lyssnade på mig när han ställt frågan om vilka ansvarsuppgifter jag hade, och jag räknade upp en lista som inte ville ta slut... 

När jag var klar sa han bara. 
”Min vän, du håller på att bränna ut dig! Jag har sett det många gånger förut, du får inte gå tillbaka till jobbet förrän du förstått allvaret i det själv!”
Han sjukskrev mig i tre veckor. Efter tre veckor tyckte jag mig utvilad och redo för att gå tillbaka till jobbet.
”Inte en chans! menade läkaren, jag sjukskriver dig fyra veckor till ” 

Läkarens reaktion kan tyckas märklig när man i några korta rader återger den så här i text men jag kan inte med ord uttrycka vad de extra sjukskrivnings-veckorna betydde för mig. Han förstod mig bättre än jag förstod mig  själv. Han såg att hjulen inte hade slutat snurra för mig, han såg att jag inte fattat allvaret i att bränna ut sig, han såg att jag inte hamnat i depression och apati ännu, men mycket väl kunde hamna i det om jag fortsatte som jag gjorde.

De kommande dagarna efter sjukskrivnings-förlängningen så kom verkligheten sakta men säkert ifatt mig. Luften gick ur mig som i en överdrivet upp-pumpad luftmadrass som någon stuckit hål på. Sanningen om vad jag höll på att göra med mig själv sjönk långsamt in och fick mig att påbörja en inventering av mitt livs lager som pågått till denna dag och som kommer att pågå länge än. 

Jag började ta långa promenader, jag som under många år satt löpning och långdistansträning högt i min prioriteringslista, orkade liksom inte med mer än promenader, men själen jublade! Missförstå mig inte, jag tror löpning och träning är nyttigt för både kropp och själ, men för mig låg det en prestation med i det som nu kändes meningslös. Promenaderna var befriande och själen började sjunga på ett sätt som jag inte upplevt sen barndomen. Bokstavligen sjunga! Melodier och sånger började ”rinna” ur mig som smältvatten en vårdag. Jag- musiklärare, sångare och musiker- som alltid velat skriva och komponera, men som alltid jämfört mig med de som är så mycket bättre, och nästan alltid hamnade i skrivkramp. Jag liksom upplevde en förlösning av själen som var musik i sig själv, utan skrivkramp, bara hälsogivande. 

Jag började fylla Röstmemot på min iPhone med melodier, klagovisor och lovsånger. Min svärmor (Märtha-Greta Halldorf) som överöst mig med dikter och önskemål om att någon gång tonsätta någon av dessa dikter, fick nu uppleva det motsatta, att jag ”överöste” henne med tonsättningar på hennes dikter. (Som parentes kan jag tillägga att det kommer ut ett material våren 2016 med 20 av mina tonsättningar på dessa dikter under namnet ”På starka örnavingar”. En blandning av körarr och visor) 

Den kreativa sidan av min personlighet upplevde en frigörelse som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva och jag kände, aldrig mer! Aldrig mer vill jag tillbaka in i ekorrhjulen igen som fyller mitt liv med måsten och krav och som kväver det kreativa och överröstar det ljuva porlet från själsbäcken. Aldrig mer vill jag fylla min tid med sådant som kväver mitt liv. 

I trädgården som hörde till bostadsrätten som vi var nya förvaltare av så fanns det ett område på ca 20 m2 som var helt igenvuxet av sly och och gräs. Det gränsade liksom till en vildvuxen gammal bäckfåra med allsköns träd och växter och ogräs som nu tagit över en del av vår trädgård. Jag tog hjälp av min pappa och hans röjsåg och ägnade en dag åt att ta bort allt sly och ogräs för att sedan gräva upp och ta bort rötter. Det var ett riktigt svettigt arbete, en del av slyträden var lika tjocka som mina handleder. När vi fått bort hälften, så blev ett träd synligt som stått där mycket längre. Det liknade ett gammalt äppelträd, men var så medtaget att det var svårt att bestämma sorten. När vi stod där och betraktade trädet så kom närmaste grannen förbi.

”Vill ni veta historien om det trädet? frågade han.”
"Javisst", sa vi och så berättade han följande:
Trädet hade varit hans, han pekade på några underbart blommande träd i sin trädgård som var av samma sort. (Detta var i maj månad) Sorten var något som liknade japansk körsbär och som blommade och doftade underbart. Han som ägde våran tomt innan oss hade flera år tidigare bett att få ta över ett träd som grannen ändå tänkt göra sig av med då han skulle bygga ett växthus där trädet hade stått. Gamla ägaren fick ta över trädet, men trädet blev liggande en vecka innan det kom i jorden. Trädet tog sig aldrig och då valde gamla ägaren att låta hela den delen av gräsmattan få växa igen. Samma del som jag och min pappa nu börjat rensa och återställa.
”Vi tar ner trädet och slänger det! Det är ändå dött, tyckte min pappa.”

Något klack till i mig...

”Nej, vi ger det ett år! sa jag. Vi låter det stå kvar ett år så får vi se. Har det inte tagit sig då så tar vi bort det! ”


Detta var våren 2011, ett knappt år innan jag blev sjukskriven. Ett år senare när maj månad infann sig så hade jag varit sjukskriven i sju veckor. Sju veckor som betydde oerhört mycket för mig. Jag skulle tillbaka till jobbet på 25 % men kände att aldrig, aldrig skulle jag gå tillbaka in i hjulen igen. Jag började med att bestämma, vad vill jag inte ”skära bort” från mitt arbete, vad kan jag inte vara utan? Det resulterade i att jag skar bort allt utom undervisningen (jag är lärare). När jag bestämt det så gick jag till chefen (som var mycket tillmötesgående) och berättade vad jag kommit fram till och att jag var nöjd med ”bara det” tills vidare. Det var oerhört befriande och själen fortsatte att sjunga sina melodier, klagovisor och lovsånger trots att jag började arbeta igen.


När blomningstiden började våren 2012 så skedde undret. Trädet som ”jag låtit stå kvar” ett år, blommade och doftade med en prakt som överglänste grannens. Han kom över och undrade förvånat; ”Vad har du gjort med trädet för att få det att blomma så?”


Jag svarade att jag är lika förvånad själv men att det nog berodde på att det nu fick näring igen. Allt sly och ogräs som jag och pappa rensade bort var nog det som stal allt det som trädet behövde för att växa, blomma och dofta...När han gått så blev jag stående kvar en stund, jag kände Guds närvaro oerhört starkt, så jag gick ner på knä. Gud talade till mig, han sa:


”Magnus, trädet är du. Du är trädet. Du har låtit sly och ogräs få växa upp och det har stulit näringen från dig som du behöver för att växa, blomma och dofta. Nu har du låtit mig få rensa i ditt liv, nu vill jag att du skall växa, blomma och dofta igen. Se till att inte låta nytt sly och ögräs kväva ditt liv! ”


Magnus Brengesjö den 2/9 2015
Mullsjö

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Leave a comment