full screen background image

Ljuset, värmen, våren

Visst är det helt underbart när våren kommer. Solen strålar och naturen börjar återigen spira av liv. Det som var mörkt blir ljust, det som såg dött ut har åter bevisats vara full av kraft och liv.

För de flesta människor kommer våren och solen som en räddare i nöden. Känslan av att gå på sparlåga under vinterns mörker och kyla drabbar troligtvis de flera av oss. Många människor jag talar med mår dåligt under årets mörkaste månader. De känner sig isolerade och ensamma vilket ofta genererar till ett depressivt tillstånd. Men så fort solen börjar stråla i större kraft och värmen sakta hitta sig tillbaka så släpper det som upplevt tungt och mörkt och en känsla av förlossning gör sig påmind. Man ser människor le i större utsträckning,. Man tar sig tid att träffa människor och socialiserar mer, något som ligger i vår natur, gemenskapen med andra.

Det andliga fungerar på samma sätt. Precis som vi människor är beroende av solljuset så är vi beroende av Guds ljus. Gud är ljus och i honom finns inget mörker. Vi kan leva en tid i det mörka, dunkla men får vi inte ljus i vår själv och ande så stagnerar vi, det andliga livet tar slut. Livet finns i ljuset som finns hos Gud. Naturen behöver ljuset och värmen för att helt kunna slå ut och blomstra i all sin kraft. Vi behöver Guds värme och ljus för att vi ska kunna växa och frodas i all vår kraft.

Gud har skapar allt. Guds skapelseverk är vackert och Gud vill att vi ska njuta av Hans skapelse. Varje del av naturen är en reflektion av Guds skönhet och jag är övertygad om att naturen därför är en helandekraft för vår kropp.

När man ser på det Skandinaviska klimatet blir det så konkret när våren anländer. Från att träden och marken är nakna efter vinterns karga grepp sker sen en explosion av grönska. Låt Guds ljus rikligen få blända dig så att ditt andliga liv också får uppleva explosionen av värme och ljus som generera i andlig grönska.

”I hans kölvatten strålar vägen av ljus… ” Job 41:23

”Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus det vi ljus.” Ps 36:10

”Detta är det budskap som vi har hört från honom och som vi förkunnar för er, att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.” 1 Joh 1:5

 

Med önskan om allt gott

Maria Owiredu
Radio 10


Veckans bloggare:
Maria Owiredu

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Alf Lax: En musikupplevelse!

by Radio Tio | okt 21, 2015
Jag var trumpetare i Jönköpings musikskolas blåsorkester på 60-talet.
Den leddes av bla. pensionerade militärmusiker. Dom var duktiga,erfarna musiker, som såg värdet i att få lära ut sin konst till 100-tals barn och ungdomar.
Även frikyrkan har haft denna fina musiktradition, att lära barnen spela och sjunga.

Idag är det inte så utbrett, tyvärr. Det är inte så vanligt att barn/ ungdomar får chansen att 
lära sig hantera blåsinstrument, som t.ex. trumpet, trumbon, saxofon, fagott, klarinett m.m. Dessa musikfanjunkare lade ner ett enormt arbete och vi var många som lärde oss spela.

Hur som helst, nu var den stora dagen inne. Det var dags för den årliga Vår-konserten. 
Den hölls varje år på Per-Brahe-Gymnasiet. Där fanns det en stor pampig konserthall med en rejäl scen.Orkestern satt uppradad på scenen och konserthallen var överfylld av nyfikna, förväntansfulla föräldrar.Jag och en kille som hette Frisk hade fått ett hedersuppdrag. Vi skulle öppna konserten med en fanfar! Vi var klädda i blå uniformer med varsin båtmössa på huvudet. Fanfar-trumpeterna var smyckade med färgglada fanor. 

Vi gick ut på scenen och ställde oss på var sin sida om orkestern, det var c:a 10 meter 
mellan oss. Överenskommelsen var sådan, att jag skulle räkna in Frisk på tre, när Fanjukararen Engqvist gjorde ett tecken med handen. Nervöst stirrande på fanjunkaren, som stod i mitt gången, längst bak i konserthallen, såg jag hans hand göra ett tecken. Jag vände huvudet lite försiktigt mot Frisk och väs-viskade: "ett-två-Tre!", lyfte fanfar- trumpeten till munnen och stötte iväg en salva Ta,ta,ta,ta- och förstod i nästa sekund att Frisk inte var med. Ner med trumpeten igen, fort. Jag tittade på Frisk, som stod där som förstelnad och alldeles blek i ansiktet. Han såg inte frisk ut. Jag försökte igen, men han stod blick-stilla och stirrade mot fanjunkare Engqvist.

Nu var jag desperat och för tredje gången, skrek jag! Ett-Två-Tre!!!
Och i ren förskräckelse fick Frisk upp fanfar-trumpeten och fanfaren satt ganska ok.
Det är viktigt att följa en ledares tecken, men det är lika viktigt att den inbördes 
överenskommelsen fungerar också. Ledaren kan inte göra allt, orkestermedlemmarna har också ett ansvar!

Leave a comment