full screen background image

Ljuset, värmen, våren

Visst är det helt underbart när våren kommer. Solen strålar och naturen börjar återigen spira av liv. Det som var mörkt blir ljust, det som såg dött ut har åter bevisats vara full av kraft och liv.

För de flesta människor kommer våren och solen som en räddare i nöden. Känslan av att gå på sparlåga under vinterns mörker och kyla drabbar troligtvis de flera av oss. Många människor jag talar med mår dåligt under årets mörkaste månader. De känner sig isolerade och ensamma vilket ofta genererar till ett depressivt tillstånd. Men så fort solen börjar stråla i större kraft och värmen sakta hitta sig tillbaka så släpper det som upplevt tungt och mörkt och en känsla av förlossning gör sig påmind. Man ser människor le i större utsträckning,. Man tar sig tid att träffa människor och socialiserar mer, något som ligger i vår natur, gemenskapen med andra.

Det andliga fungerar på samma sätt. Precis som vi människor är beroende av solljuset så är vi beroende av Guds ljus. Gud är ljus och i honom finns inget mörker. Vi kan leva en tid i det mörka, dunkla men får vi inte ljus i vår själv och ande så stagnerar vi, det andliga livet tar slut. Livet finns i ljuset som finns hos Gud. Naturen behöver ljuset och värmen för att helt kunna slå ut och blomstra i all sin kraft. Vi behöver Guds värme och ljus för att vi ska kunna växa och frodas i all vår kraft.

Gud har skapar allt. Guds skapelseverk är vackert och Gud vill att vi ska njuta av Hans skapelse. Varje del av naturen är en reflektion av Guds skönhet och jag är övertygad om att naturen därför är en helandekraft för vår kropp.

När man ser på det Skandinaviska klimatet blir det så konkret när våren anländer. Från att träden och marken är nakna efter vinterns karga grepp sker sen en explosion av grönska. Låt Guds ljus rikligen få blända dig så att ditt andliga liv också får uppleva explosionen av värme och ljus som generera i andlig grönska.

”I hans kölvatten strålar vägen av ljus… ” Job 41:23

”Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus det vi ljus.” Ps 36:10

”Detta är det budskap som vi har hört från honom och som vi förkunnar för er, att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.” 1 Joh 1:5

 

Med önskan om allt gott

Maria Owiredu
Radio 10


Veckans bloggare:
Maria Owiredu

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Ingalill Vaim: I tider av modlöshet

by Radio Tio | dec 16, 2015
Jag vet att många av oss upplever ibland hur minnen tränger sig på som bär med sig känslor som är både svåra och tunga att bära. Faktisk kan det upplevas som man sjunker i känslor av modlöshet, negativitet och att ingenting har någon mening längre. 

Precis så var det för mig för ett tag sen. Jag ville ge upp! Men plötsligt i mitt inre bröt det fram både bilder och ord som 'tog över' så att säga och jag satte mig ner och började skriva. Jag förnam att den Helige Ande gav mig orden som följer och som skrevs i diktform. Dom tröstade och stärkte mig enormt och jag hoppas det samma för dig som läser dem nu. 


"När det förflutnas känslor rusar fram genom min själ, likt mäktiga vågor ekar dom, att jag ensam är. 

Mitt grepp om livet tappar jag och sjunker sakta ner, i mörka vatten göms jag och motstånd fins ej mer.

Jag vill ej längre finnas längs minnenas aveny, min gråt är tyst och stilla, till vem kan jag fly?

Men plötsligt genom tider och minnen som jag bär, en mäktig hand öm och stark mig lyfter till fast mark. 
Jag tas upp in i livet i Hans armar vilar jag tills kraften återvänder och jag förnyad är.

 I tystnad där jag vilar, jag andas kan igen, Hans hjärtas slag hörs som musik, min käraste, min vän. Det största vatten kan ej släcka kärleken och strömmar kan ej någonsin för evigt dränka den. 

Jag känner vindens susning som en smekning öm och ljuv och orden som Han talar för min själ till ro igen.

Du är aldrig ensam aldrig överger jag dig och i all evighet är du alltid här hos Mig. När blod och vatten flöt ifrån min sida fram, blev du en dyrbar pärla, i dig en Brud jag vann. 

Genom tid och rymd och himla -stjärnor i sin glans, och i all evighet Guds kärlek längtat har; att skapelsen hans egen vill komma hem igen. Där skall för evigt sången ljuda - 

För Brud och Brudgummen".

-- Ingalill Vaim

Jag vet att många av oss upplever ibland hur minnen tränger sig på som bär med sig känslor som är både svåra och tunga att bära. Faktisk kan det upplevas som man sjunker i känslor av modlöshet, negativitet och att ingenting har någon mening längre. 
 
Precis så var det för mig för ett tag sen. Jag ville ge upp! Men plötsligt i mitt inre bröt det fram både bilder och ord som 'tog över' så att säga och jag satte mig ner och började skriva. Jag förnam att den Helige Ande gav mig orden som följer och som skrevs i diktform. Dom tröstade och stärkte mig enormt och jag hoppas det samma för dig som läser dem nu. 
 
 
"När det förflutnas känslor rusar fram genom min själ, likt mäktiga vågor ekar dom, att jag ensam är. 

Mitt grepp om livet tappar jag och sjunker sakta ner, i mörka vatten göms jag och motstånd fins ej mer.
 
Jag vill ej längre finnas längs minnenas aveny, min gråt är tyst och stilla, till vem kan jag fly?

Men plötsligt genom tider och minnen som jag bär, en mäktig hand öm och stark mig lyfter till fast mark. 
Jag tas upp in i livet i Hans armar vilar jag tills kraften återvänder och jag förnyad är.

 I tystnad där jag vilar, jag andas kan igen, Hans hjärtas slag hörs som musik, min käraste, min vän. Det största vatten kan ej släcka kärleken och strömmar kan ej någonsin för evigt dränka den. 

Jag känner vindens susning som en smekning öm och ljuv och orden som Han talar för min själ till ro igen.

Du är aldrig ensam aldrig överger jag dig och i all evighet är du alltid här hos Mig. När blod och vatten flöt ifrån min sida fram, blev du en dyrbar pärla, i dig en Brud jag vann. 

Genom tid och rymd och himla -stjärnor i sin glans, och i all evighet Guds kärlek längtat har; att skapelsen hans egen vill komma hem igen. Där skall för evigt sången ljuda - 

För Brud och Brudgummen".

-- Ingalill Vaim
Jag vet att många av oss upplever ibland hur minnen tränger sig på som bär med sig känslor som är både svåra och tunga att bära. Faktisk kan det upplevas som man sjunker i känslor av modlöshet, negativitet och att ingenting har någon mening längre. 
 
Precis så var det för mig för ett tag sen. Jag ville ge upp! Men plötsligt i mitt inre bröt det fram både bilder och ord som 'tog över' så att säga och jag satte mig ner och började skriva. Jag förnam att den Helige Ande gav mig orden som följer och som skrevs i diktform. Dom tröstade och stärkte mig enormt och jag hoppas det samma för dig som läser dem nu. 
 
 
"När det förflutnas känslor rusar fram genom min själ, likt mäktiga vågor ekar dom, att jag ensam är. 

Mitt grepp om livet tappar jag och sjunker sakta ner, i mörka vatten göms jag och motstånd fins ej mer.
 
Jag vill ej längre finnas längs minnenas aveny, min gråt är tyst och stilla, till vem kan jag fly?

Men plötsligt genom tider och minnen som jag bär, en mäktig hand öm och stark mig lyfter till fast mark. 
Jag tas upp in i livet i Hans armar vilar jag tills kraften återvänder och jag förnyad är.

 I tystnad där jag vilar, jag andas kan igen, Hans hjärtas slag hörs som musik, min käraste, min vän. Det största vatten kan ej släcka kärleken och strömmar kan ej någonsin för evigt dränka den. 

Jag känner vindens susning som en smekning öm och ljuv och orden som Han talar för min själ till ro igen.

Du är aldrig ensam aldrig överger jag dig och i all evighet är du alltid här hos Mig. När blod och vatten flöt ifrån min sida fram, blev du en dyrbar pärla, i dig en Brud jag vann. 

Genom tid och rymd och himla -stjärnor i sin glans, och i all evighet Guds kärlek längtat har; att skapelsen hans egen vill komma hem igen. Där skall för evigt sången ljuda - 

För Brud och Brudgummen".

-- Ingalill Vaim
Jag vet att många av oss upplever ibland hur minnen tränger sig på som bär med sig känslor som är både svåra och tunga att bära. Faktisk kan det upplevas som man sjunker i känslor av modlöshet, negativitet och att ingenting har någon mening längre. 
 
Precis så var det för mig för ett tag sen. Jag ville ge upp! Men plötsligt i mitt inre bröt det fram både bilder och ord som 'tog över' så att säga och jag satte mig ner och började skriva. Jag förnam att den Helige Ande gav mig orden som följer och som skrevs i diktform. Dom tröstade och stärkte mig enormt och jag hoppas det samma för dig som läser dem nu. 
 
 
"När det förflutnas känslor rusar fram genom min själ, likt mäktiga vågor ekar dom, att jag ensam är. 

Mitt grepp om livet tappar jag och sjunker sakta ner, i mörka vatten göms jag och motstånd fins ej mer.
 
Jag vill ej längre finnas längs minnenas aveny, min gråt är tyst och stilla, till vem kan jag fly?

Men plötsligt genom tider och minnen som jag bär, en mäktig hand öm och stark mig lyfter till fast mark. 
Jag tas upp in i livet i Hans armar vilar jag tills kraften återvänder och jag förnyad är.

 I tystnad där jag vilar, jag andas kan igen, Hans hjärtas slag hörs som musik, min käraste, min vän. Det största vatten kan ej släcka kärleken och strömmar kan ej någonsin för evigt dränka den. 

Jag känner vindens susning som en smekning öm och ljuv och orden som Han talar för min själ till ro igen.

Du är aldrig ensam aldrig överger jag dig och i all evighet är du alltid här hos Mig. När blod och vatten flöt ifrån min sida fram, blev du en dyrbar pärla, i dig en Brud jag vann. 

Genom tid och rymd och himla -stjärnor i sin glans, och i all evighet Guds kärlek längtat har; att skapelsen hans egen vill komma hem igen. Där skall för evigt sången ljuda - 

För Brud och Brudgummen".

-- Ingalill Vaim

Leave a comment