full screen background image

Så var det slut - och vi utvärderar

 
Skolavslutning - och jag har utvärderat elever med ca. 220 betyg. 
Och själv blir man utvärderad av elever, föräldrar och skolledning om hur man klarar av sitt arbete, kunskapsmässigt och socialt. 
 
Dokumentation ska finnas så jag kan redovisa mina resultat av betyg. Inget får lämnas åt slumpen eller subjektivt tyckande. Det är styrt och reglerat, men många gånger undrar vi lärare: "Vad menar de egentligen på Skolverket? Har de själva koll på läget, eller…?"
Men vi gör så gott vi kan - hoppas vi. 
 
 
Så är det dags för semestrar för många av oss, och när den är över kanske vi har lite nya tankar och idéer inför framtiden. Det känns som om ett och annat bearbetas i det undermedvetna, för att få ny kraft när sommaren är över. 
 
Men det är inte alltid självklart enkelt. 
En del känner sig tilltufsade av livets omständigheter, eller så känns det som om det är över... Andra lever mitt i blomningen, medans andra väntar på "sin tur".
Som vallmon, roderdendron, hortensian eller flädern....
 
 
Jag skall stärka trötta själar, 
Och alla utsvultna själar skall jag mätta.
Jer. 31:25
 
 
Det är lite olika "medicin" för olika själar, för vi kan känna oss som fångar i ett slaveri, som behöver sin egen behandling.
 
Det finns kunskap som hjälper att oss förstå och erfarenheter som berättar,  men vi måste även se att det finns en vishet och insikt som bara Gud kan ge, in i våra liv, för att förstå skeenden och händelser. Så länge vi söker mänskliga naturliga förklaringar och vägar, får vi mänskliga och naturliga svar....
När vi behöver se större, längre, och få perspektiv som inte finns  i det naturliga, då får vi komma till den plats där Gud vill tala till oss
Ja, egentligen får vi ju alltid vara där...
 
 
Nu har Herren, vår Gud, bevisat oss 
ett litet ögonblick av nåd.
Han har låtit en räddad skara bli kvar av oss
och gett oss fotfästet på sin heliga plats,
för att han, vår Gud, 
skulle låta ljus gå upp för våra ögon
och ge oss andrum i vårt slaveri. 
Esra 9:8
 
 
Att ta en stund att utvärdera och reflektera över det som varit är inte helt fel, när vi får lite andrum.
I våra personliga liv, familjer, arbetsplatser och kyrkor...
 
Hur ser strukturer, ordningar, prioriteringar ut? Vem styr och ställer, eller har det utvecklats självutnämnda ledare, småpåvar och där ledarskapet vacklar, eller borde bytas ut? Ibland kan en liten kursändring på en enda grad, göra att man missar målet. 
Och alla är med på skutan.
Och alla har ett ansvar och mandat att tänka till och även tycka till.
Ordet är TILLSAMMANS!
 
Hur ser kulturen ut? Försöker man att anpassa sig efter tidstrender, där det är grundläggande värderingar som man egentligen tror sig utgå ifrån? Och synen börjar bli grumlig.... En kultur som säger en sak, men lever en annan. Utredningar tillsätts för vissa, samtalsterapi för andra, och man nagelfar situationer för förtroende, tillit, och trovärdighet, har blivit en bristvara. Och man undrar...
Så har vi pedagogik inom skolan, ekonomiska intressen inom företagsvärlden, fritidsintressen i familjen och teologi i kyrkan. Vad är bestående värden och sanningar, som gäller i alla tider? Vad är förhandlingsbart och vad ska man lämna? 
 
Strukturer - Kulturer - Pedagogik/ ekonomiska intressen/ teologi/ fritidsintressen
Jo, det är där vi rört oss i vår utvärdering på min arbetsplats. Hej och hå vad det ven och blåste!! Men värdet av allas medverkan kan inte nog understrykas. Kan vi, får vi...?
Det är tillsammans vi arbetar, för gemensamma mål, med en gemensam värdegrund - och ALLAS input behövs för att se den hela bilden.
Here we go! 
 
Förtroende är inte något man kan kräva.
Bara något man kan förtjäna.
Och det gäller oss alla!
 
Ett ljus ska få upp för våra ögon
Och ge oss andrum.... 
 
 
Eleonora Lahti
Uppsala

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Lena Andersson Hubbard: Musikens påverkan

by Radio Tio | mar 16, 2016

Det här är ju delvis en blogg av och för folk som sysslar med musik i den kristna världen. Har inte skrivit så mycket om det hittills. Jag kommer att tänka på några ”milstolpar” och uppenbarelser kan man väl säja som har fastnat i mitt sinne. Jag tror att ibland när Gud talar så är det vissa saker som han bara säjer en gång. Jag glömmer aldrig ett tillfälle i början efter att jag blivit frälst och det var typ en kärlekssång som spelades på radion. Ingenting i texten talade om detta men den Helige Ande sa så tydligt att meddelandet i sången var: ” Det finns inget hopp”.  Det tilltalet varnade mej att inte lyssna på världslig musik. Att det finns dolda meddelanden i den musiken som påverkar oss andligt och som bara den Helige Ande kan uppenbara.

Ännu till denna dag så undviker jag världslig musik. Vi tittar på American Idol” och liknande på TV men jag sitter aldrig och ”diggar” profan musik. Och även om jag tittar på musikprogram på TV så lyssnar jag efter det gudomliga. En speciell gudagiven talang etc. Här i USA är ofta många av deltagarna i talangtävlingarna kristna så det är lite annorlunda än i Sverige. På radion när jag kör bil finns flera olika kristna kanaler att välja mellan.

När jag för första gången klev in på Södermalmskyrkan, (November 1985),  kom jag rakt in i en lovsångskonferens. Jag hade blivit frälst på en strand på Mallorca två månader tidigare och Gud ledde mej till denna församling. Lovsången var helt enorm denna kväll. Det var så starkt att jag började svettas. Jag satt på läktaren och var helt förbluffad. Visste inte att nåt sånt här fanns i Sverige. Jag var van att jamma med musiker och har alltid tyckt om att improvisera. Men det fanns alltid ett tak. ”Hit men inte längre”. När jag hörde den här lovsången slogs jag av tanken, ”dom är inte rädda”. Det finns ingen fruktan för vart det ska bära hän. Det var nånting nytt för mej och helt fantastiskt. 

Bror Spetz var pastor i Södermalmskyrkan på den här tiden och han var också den som initierat och bett fram den väckelse som församlingen upplevde. 

Har man en gång upplevt den kraft och smörjelse som fanns i Södermalmskyrkan på 80-talet så glömmer man det aldrig. En smörjelse som gör att människor måste kapitulera inför Gud så fort dom kommer in i lokalen. Guds närvaro var så stark många gånger att man måste hålla sej i väggen för att inte ramla omkull. Vid ett tillfälle när Lester Sumrall var där för att predika kom en sån oerhörd frihet över hela församlingen i slutet av mötet. Absolut HELA kyrkan gungade i dans i den Helige Ande. Inget forcerat, bara total glädje och frihet. Och det slutade lika plötsligt som det började, på en given signal i Anden. Sånt glömmer man inte! Lester Sumrall kom tillbaka två år senare och frågade, -”vad har hänt”? Han upplevde att den frihet vi hade var borta. Men det är en annan historia… 

Pastor Bror frågade mej ganska omgående om jag ville sjunga i församlingen. Jag svarade att jag helst ville vara anonym och bara få en tid av helande och upprättelse. Jag ville inte hoppa från mitt gamla liv rakt in i ett offentligt ”scen liv” i församlingen. Han förstod och respekterade min hållning. 

P.g.a. detta så tog det flera år innan jag s.a.s. ”fick” sjunga. Det tog kanske lite längre tid än vad jag önskat men Gud lät mej pröva mina vingar utanför församlingen. 

(Jag sjöng mycket när vi var ute på gator och torg men inte i själva församlingen egentligen förrns jag kom till Livets Ord där jag fick sjunga solo på stora möten).

Jag hade t.ex. en spelning en kväll på Kolingen i Gamla Stan tillsammans med en gammal god musikervän, Slim Notini, (som jag senare fick leda till frälsning efter en annan spelning som vi hade på Mosebacke). Han hade ett 7-manna band med blåssektion och dom körde härlig, svängig musik. Den här speciella kvällen fick jag vara med och jag sjöng två svängiga gospelsånger. Kolingen är ett ganska litet ställe och det var fullt ös därinne. När jag sjöng mina gospels kom Guds smörjelse på ett alldeles speciellt sätt. Musiken blev så oerhört ”hot” och elektrifierad. Folk var som galna. Dom hängde över scenkanten och bara ropade. Det kändes ungefär som en Beatles konsert på den gamla goda tiden. När jag gick av scenen tänkte jag att nu kommer folk att komma efter mej och dra och slita i mej. Men till min förvåning – ingenting… 

Då talade den Helige Ande och sa, - ”när du upphöjer mej, (Jesus), går du fri

Vad befriande! Vad underbart!  För mej som haft en tonårskarriär och upplevt hur människor kan bete sej och hur man blir allas egendom och som en ”sockerbit” som alla vill ha en del av, var det här verkligt goda nyheter. 

När jag upphöjer Jesus, går jag fri!  Ibland frågar folk varför jag inte kan sjunga nåt annat. Jag tror att när det gäller musik så kan man applicera uttrycket, ”som man ropar i skogen får man svar”. Jag vill vara försiktig med att sända signaler som får ett resultat som jag inte vill ha. Jag tror att min kallelse inte i första hand är att leda lovsång, även om jag älskar det,  utan att nå människor i världen med min musik. Att dom ska känna igen sej och förstå att det handlar om dom. Och jag vill att den Helige Ande ska dra människor till Jesus. Att dom ska bli berörda av Honom.

Det finns dock s.k. Cross Over sånger anser jag som talar ett annat språk men på ett sätt som folk förstår. T.ex. sjöng jag under en tid West Side Storys ”Somewhere” som talar om längtan efter vad som mycket väl kan vara himmelen. Jag vill också försöka skriva såna sånger. Jag har full tro på kraften i Guds ord, men ibland kan valet av andra ord i en sång bli en slags översättning där vi talar till folk där dom är.

I höstas gjorde jag en konsert här i Arizona. Det var svensk publik  så jag gjorde låtar från min nya CD som handlar om tro och frälsning,  plus ett par av mina gamla hits. Jag visste att jag måste vara försiktig med mitt sångval. Många var rädda innan och i vetskap om att jag är kristen försäkrade man sej om att jag förstod sammanhanget och förväntningarna. Eftersom jag inte kunde välja en gospel så avslutade jag med en riktigt svängig blueslåt istället. Den osannolika Pride and Joy. Fullt drag och jag upplevde i alla fall att Guds kraft och liv flödade ut från den låten. På ett sätt där jag tror att folk efteråt upplevde att det här var nåt helt annat. Fast dom inte riktigt förstod vad som hände. Jag tror att dom upplevde ”strömmar av levande vatten”. 

Jag älskar att få stå i Guds flod genom musiken och känna hur hans liv flödar ut och får bryta ned barriärer och öppna människors hjärtan. Har upplevt det här i USA i alla olika församlingar där jag fått sjunga. Hade en sån spelning i Sverige i somras där allting bara föll på plats perfekt. Där varje sång var levande och Gud ledde varje ord. Ingenting kan vara mer tillfredställande än att få bli använd av Gud. 

Leave a comment