full screen background image

En titt i backspegeln

 
Det är redan en bit in i augusti och det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Jag förstår inte vad som händer! 
Hur som helst: Jag har köpt en cykel i sommar. Önskar bara att jag cyklat mera än vad jag gjort, men man kan ju bättra sig.
 
Det märkliga var att jag fick tillbaka så många barndomsminnen när jag har cyklat. En hund och en prästkrage förde mig omkring 50 år bakåt i tiden... Det var som att titta i backspegeln.
 
En kvinna kom gående med sin hund på grusvägen där jag cyklade. Och det var väl inte så märkvärdigt, jag som ofta möter hundägare på mina promenader. Men, jag cyklade den här gången...
Jag blev påmind om den isande kyla och fruktan som jag upplevde som barn när en stor schäfer jagade mig. Jag hade plockat liljekonvaljer i en backe, när hunden upptäckte mig. Och jag slängde mig på cyklen med hunden jagande och skällande bakom mig. Ojoj, vad det gick undan!
 
Så cyklade ja vidare på min nya vita cykel, och såg fullt med prästkragar längs med vägen. 
Som barn lekte vi ofta med dessa blommor för att se om vi skulle bli gifta. De vita kronbladen plockades varsamt bort medans vi sa "gift, ogift, gift, ogift..." Det gällde att få "gift" på det sista bladet.
På badstranden var det ofta en tråd från en filt eller badlakan som sysselsatte oss. Vi snurrade tråden runt fingret för att få veta första bokstaven på den vi skulle gifta oss med. A, B, C, D, E...
 
Jag fortsätter reflektera utifrån det jag ser och upplever, och samtidigt tittar jag bakåt i backspegeln.
 
Det är konferenstider och vi ser alla åldrar blandas. Jag lägger märke till en liten pojke i 8-9 års ålder. Han har som många andra barn sin iPad med sig och lurar i öronen för att inte störa.
Det är fullt tryck i lokalen och alla kan vara med i lovsången när texterna rullas upp. Efter en stund är det så dags för Ulf Christiansson - och ingen är oberörd! Pojken fortsätter titta på sin Ipad, helt omedveten om vad som händer i lokalen. Och bibelorden kommer upp på skärmarna.
 
ALLT är så långt ifrån hur det var, när jag var i den åldern - och jag tittar återigen i backspegeln.
Min "aktivitet" på mötet, var att leta rätt på vilken sång vi skulle sjunga ur Segertoner. Pastorn sa ett nummer, och man måste vara allert så man inte missade det. Och man sjöng vers på vers... Sedan var det kollekt och man hade sina slantar med sig, och därefter var det dax för predikan.
I mammas bruna bibel försökte jag hitta dagens text. Nu började det bli långtråkigt, och man väntade och väntade att predikan skulle ta slut. För att orka en liten stund till fick man en Tulo, eller ännu bättre en vit Läkerol.
Kanske man fick tillåtelse att gå på toaletten...
 
Vad tog vi med oss in i framtiden från vår barndom, och vad ger vi nästa generation för verktyg in i vuxenlivet?
 
Vi kan bära med oss händelser och upplevelser som vi en gång inte rådde på, och där fruktan och oro nu kan ha funnit en boningsplats. I leken kan verklighetsflykten fått det utrymme, som trängt undan sann vägledning och korrigering, för att i värsta fall uppenbara sig som krossade drömmar. Vår "iPad" som spelar upp gamla minnen och föreställningar och hindrar oss att se och ta in det som händer här och nu.
 
Men hur ska jag nu resonera kring "tråkiga" möten som barn kan uppleva det? Och kanske inte bara barn...
Vi får konstatera att vi lever i en tid där underhållningsmentaliteten är en självklar del av tidsandan, OCH det är något som Guds Ord varnar för!
 
 🔹🔷🔹
Det ska du veta att i de sista dagarna 
skall det komma svåra tider.
Människorna skall älska njutning
i stället för Gud
och ha ett sken av gudsfruktan
men förneka dess kraft.
Håll dig borta från dem!
2Tim. 3:1,4-5
🔷 
 
Vänj den unge vid den väg han bör vandra... 
Jodå, jag vet vilket dilemma detta är. 
Inte alls så enkelt. Nästan omöjligt.
Kan man tycka.
Man blir uppgiven - nästan.
Orkar man verkligen ta tag i detta?
Men alla andra..? Hur ska man göra nu då?
 
Det finns en biblisk backspegel som för oss till sanningar och grundbultar vi inte får tappa och förlora. Kanske som vi till och med måste återerövra! Det är mycket i vår tid som påminner om hur det var för Israels barn en gång i tiden, innan de kom i fångenskap. Vi har en egenskap att vilja plocka ut russinen ur kakan, alla välsignelser och talet om en underbar framtid,  men det finns mycket annat också som talar till oss i vår tid - om vi vill och vågar lyssna.
 
Tio av Israels stammar fick på 700-talet f. Kr. uppleva hur assyrierna kom och erövrade dem, för att föra bort dem som fångar till Babylon. Tvåhundra år senare kom babylonierna och tog de resterande två stammarna, Juda och Benjamin. De hade fått en nådatid som krävde omvändelse och bättring, men man lyssnade inte.
 
Amos ropar - i vår tid! 
Backspegeln visar en tid för länge sedan - som i sin tur har en spegel in i framtiden...
Amos talade till ett folk fylld av självsäkerhet, egenrättfärgighet och brist på gudsfruktan.
Där är vi nu!
 
Eleonora Lahti
 

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Lena Andersson Hubbard: Musikens påverkan

by Radio Tio | mar 16, 2016

Det här är ju delvis en blogg av och för folk som sysslar med musik i den kristna världen. Har inte skrivit så mycket om det hittills. Jag kommer att tänka på några ”milstolpar” och uppenbarelser kan man väl säja som har fastnat i mitt sinne. Jag tror att ibland när Gud talar så är det vissa saker som han bara säjer en gång. Jag glömmer aldrig ett tillfälle i början efter att jag blivit frälst och det var typ en kärlekssång som spelades på radion. Ingenting i texten talade om detta men den Helige Ande sa så tydligt att meddelandet i sången var: ” Det finns inget hopp”.  Det tilltalet varnade mej att inte lyssna på världslig musik. Att det finns dolda meddelanden i den musiken som påverkar oss andligt och som bara den Helige Ande kan uppenbara.

Ännu till denna dag så undviker jag världslig musik. Vi tittar på American Idol” och liknande på TV men jag sitter aldrig och ”diggar” profan musik. Och även om jag tittar på musikprogram på TV så lyssnar jag efter det gudomliga. En speciell gudagiven talang etc. Här i USA är ofta många av deltagarna i talangtävlingarna kristna så det är lite annorlunda än i Sverige. På radion när jag kör bil finns flera olika kristna kanaler att välja mellan.

När jag för första gången klev in på Södermalmskyrkan, (November 1985),  kom jag rakt in i en lovsångskonferens. Jag hade blivit frälst på en strand på Mallorca två månader tidigare och Gud ledde mej till denna församling. Lovsången var helt enorm denna kväll. Det var så starkt att jag började svettas. Jag satt på läktaren och var helt förbluffad. Visste inte att nåt sånt här fanns i Sverige. Jag var van att jamma med musiker och har alltid tyckt om att improvisera. Men det fanns alltid ett tak. ”Hit men inte längre”. När jag hörde den här lovsången slogs jag av tanken, ”dom är inte rädda”. Det finns ingen fruktan för vart det ska bära hän. Det var nånting nytt för mej och helt fantastiskt. 

Bror Spetz var pastor i Södermalmskyrkan på den här tiden och han var också den som initierat och bett fram den väckelse som församlingen upplevde. 

Har man en gång upplevt den kraft och smörjelse som fanns i Södermalmskyrkan på 80-talet så glömmer man det aldrig. En smörjelse som gör att människor måste kapitulera inför Gud så fort dom kommer in i lokalen. Guds närvaro var så stark många gånger att man måste hålla sej i väggen för att inte ramla omkull. Vid ett tillfälle när Lester Sumrall var där för att predika kom en sån oerhörd frihet över hela församlingen i slutet av mötet. Absolut HELA kyrkan gungade i dans i den Helige Ande. Inget forcerat, bara total glädje och frihet. Och det slutade lika plötsligt som det började, på en given signal i Anden. Sånt glömmer man inte! Lester Sumrall kom tillbaka två år senare och frågade, -”vad har hänt”? Han upplevde att den frihet vi hade var borta. Men det är en annan historia… 

Pastor Bror frågade mej ganska omgående om jag ville sjunga i församlingen. Jag svarade att jag helst ville vara anonym och bara få en tid av helande och upprättelse. Jag ville inte hoppa från mitt gamla liv rakt in i ett offentligt ”scen liv” i församlingen. Han förstod och respekterade min hållning. 

P.g.a. detta så tog det flera år innan jag s.a.s. ”fick” sjunga. Det tog kanske lite längre tid än vad jag önskat men Gud lät mej pröva mina vingar utanför församlingen. 

(Jag sjöng mycket när vi var ute på gator och torg men inte i själva församlingen egentligen förrns jag kom till Livets Ord där jag fick sjunga solo på stora möten).

Jag hade t.ex. en spelning en kväll på Kolingen i Gamla Stan tillsammans med en gammal god musikervän, Slim Notini, (som jag senare fick leda till frälsning efter en annan spelning som vi hade på Mosebacke). Han hade ett 7-manna band med blåssektion och dom körde härlig, svängig musik. Den här speciella kvällen fick jag vara med och jag sjöng två svängiga gospelsånger. Kolingen är ett ganska litet ställe och det var fullt ös därinne. När jag sjöng mina gospels kom Guds smörjelse på ett alldeles speciellt sätt. Musiken blev så oerhört ”hot” och elektrifierad. Folk var som galna. Dom hängde över scenkanten och bara ropade. Det kändes ungefär som en Beatles konsert på den gamla goda tiden. När jag gick av scenen tänkte jag att nu kommer folk att komma efter mej och dra och slita i mej. Men till min förvåning – ingenting… 

Då talade den Helige Ande och sa, - ”när du upphöjer mej, (Jesus), går du fri

Vad befriande! Vad underbart!  För mej som haft en tonårskarriär och upplevt hur människor kan bete sej och hur man blir allas egendom och som en ”sockerbit” som alla vill ha en del av, var det här verkligt goda nyheter. 

När jag upphöjer Jesus, går jag fri!  Ibland frågar folk varför jag inte kan sjunga nåt annat. Jag tror att när det gäller musik så kan man applicera uttrycket, ”som man ropar i skogen får man svar”. Jag vill vara försiktig med att sända signaler som får ett resultat som jag inte vill ha. Jag tror att min kallelse inte i första hand är att leda lovsång, även om jag älskar det,  utan att nå människor i världen med min musik. Att dom ska känna igen sej och förstå att det handlar om dom. Och jag vill att den Helige Ande ska dra människor till Jesus. Att dom ska bli berörda av Honom.

Det finns dock s.k. Cross Over sånger anser jag som talar ett annat språk men på ett sätt som folk förstår. T.ex. sjöng jag under en tid West Side Storys ”Somewhere” som talar om längtan efter vad som mycket väl kan vara himmelen. Jag vill också försöka skriva såna sånger. Jag har full tro på kraften i Guds ord, men ibland kan valet av andra ord i en sång bli en slags översättning där vi talar till folk där dom är.

I höstas gjorde jag en konsert här i Arizona. Det var svensk publik  så jag gjorde låtar från min nya CD som handlar om tro och frälsning,  plus ett par av mina gamla hits. Jag visste att jag måste vara försiktig med mitt sångval. Många var rädda innan och i vetskap om att jag är kristen försäkrade man sej om att jag förstod sammanhanget och förväntningarna. Eftersom jag inte kunde välja en gospel så avslutade jag med en riktigt svängig blueslåt istället. Den osannolika Pride and Joy. Fullt drag och jag upplevde i alla fall att Guds kraft och liv flödade ut från den låten. På ett sätt där jag tror att folk efteråt upplevde att det här var nåt helt annat. Fast dom inte riktigt förstod vad som hände. Jag tror att dom upplevde ”strömmar av levande vatten”. 

Jag älskar att få stå i Guds flod genom musiken och känna hur hans liv flödar ut och får bryta ned barriärer och öppna människors hjärtan. Har upplevt det här i USA i alla olika församlingar där jag fått sjunga. Hade en sån spelning i Sverige i somras där allting bara föll på plats perfekt. Där varje sång var levande och Gud ledde varje ord. Ingenting kan vara mer tillfredställande än att få bli använd av Gud. 

Leave a comment