full screen background image

Så var det slut - och vi utvärderar

 
Skolavslutning - och jag har utvärderat elever med ca. 220 betyg. 
Och själv blir man utvärderad av elever, föräldrar och skolledning om hur man klarar av sitt arbete, kunskapsmässigt och socialt. 
 
Dokumentation ska finnas så jag kan redovisa mina resultat av betyg. Inget får lämnas åt slumpen eller subjektivt tyckande. Det är styrt och reglerat, men många gånger undrar vi lärare: "Vad menar de egentligen på Skolverket? Har de själva koll på läget, eller…?"
Men vi gör så gott vi kan - hoppas vi. 
 
 
Så är det dags för semestrar för många av oss, och när den är över kanske vi har lite nya tankar och idéer inför framtiden. Det känns som om ett och annat bearbetas i det undermedvetna, för att få ny kraft när sommaren är över. 
 
Men det är inte alltid självklart enkelt. 
En del känner sig tilltufsade av livets omständigheter, eller så känns det som om det är över... Andra lever mitt i blomningen, medans andra väntar på "sin tur".
Som vallmon, roderdendron, hortensian eller flädern....
 
 
Jag skall stärka trötta själar, 
Och alla utsvultna själar skall jag mätta.
Jer. 31:25
 
 
Det är lite olika "medicin" för olika själar, för vi kan känna oss som fångar i ett slaveri, som behöver sin egen behandling.
 
Det finns kunskap som hjälper att oss förstå och erfarenheter som berättar,  men vi måste även se att det finns en vishet och insikt som bara Gud kan ge, in i våra liv, för att förstå skeenden och händelser. Så länge vi söker mänskliga naturliga förklaringar och vägar, får vi mänskliga och naturliga svar....
När vi behöver se större, längre, och få perspektiv som inte finns  i det naturliga, då får vi komma till den plats där Gud vill tala till oss
Ja, egentligen får vi ju alltid vara där...
 
 
Nu har Herren, vår Gud, bevisat oss 
ett litet ögonblick av nåd.
Han har låtit en räddad skara bli kvar av oss
och gett oss fotfästet på sin heliga plats,
för att han, vår Gud, 
skulle låta ljus gå upp för våra ögon
och ge oss andrum i vårt slaveri. 
Esra 9:8
 
 
Att ta en stund att utvärdera och reflektera över det som varit är inte helt fel, när vi får lite andrum.
I våra personliga liv, familjer, arbetsplatser och kyrkor...
 
Hur ser strukturer, ordningar, prioriteringar ut? Vem styr och ställer, eller har det utvecklats självutnämnda ledare, småpåvar och där ledarskapet vacklar, eller borde bytas ut? Ibland kan en liten kursändring på en enda grad, göra att man missar målet. 
Och alla är med på skutan.
Och alla har ett ansvar och mandat att tänka till och även tycka till.
Ordet är TILLSAMMANS!
 
Hur ser kulturen ut? Försöker man att anpassa sig efter tidstrender, där det är grundläggande värderingar som man egentligen tror sig utgå ifrån? Och synen börjar bli grumlig.... En kultur som säger en sak, men lever en annan. Utredningar tillsätts för vissa, samtalsterapi för andra, och man nagelfar situationer för förtroende, tillit, och trovärdighet, har blivit en bristvara. Och man undrar...
Så har vi pedagogik inom skolan, ekonomiska intressen inom företagsvärlden, fritidsintressen i familjen och teologi i kyrkan. Vad är bestående värden och sanningar, som gäller i alla tider? Vad är förhandlingsbart och vad ska man lämna? 
 
Strukturer - Kulturer - Pedagogik/ ekonomiska intressen/ teologi/ fritidsintressen
Jo, det är där vi rört oss i vår utvärdering på min arbetsplats. Hej och hå vad det ven och blåste!! Men värdet av allas medverkan kan inte nog understrykas. Kan vi, får vi...?
Det är tillsammans vi arbetar, för gemensamma mål, med en gemensam värdegrund - och ALLAS input behövs för att se den hela bilden.
Here we go! 
 
Förtroende är inte något man kan kräva.
Bara något man kan förtjäna.
Och det gäller oss alla!
 
Ett ljus ska få upp för våra ögon
Och ge oss andrum.... 
 
 
Eleonora Lahti
Uppsala

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Magnus Brengesjö: Sitt ner vid Jesu fötter

by Radio Tio | dec 22, 2016
Som församlingsmusiker och lovsångsledare så sitter jag med i ett gudstjänstråd som planerar innehållet i gudstjänsterna. För ett par veckor sedan så satt jag med i möte som tog sikte på vårens gudstjänster och samlingar. Under en lång tid har söndagskolans ledare flaggat för att de är alldeles för få för att orka varje söndag så till slut togs beslutet att ha söndagsskola en söndag i månaden och låta barnen vara med på de övriga gudstjänsterna. 

Söndagsskolans kris att få ledare i mellangenerationerna att ställa upp är bara en av många frivilliguppgifter i församlingens verksamhet där det finns stora behov av fler frivilliga. Våra anställda församlingsledare har talat mycket om Isak-generationens (de medelålders) viktiga uppgift att brygga emellan Abraham-generationen (de äldre) och Jakob-generationen (de yngre). 

När vi nu satt på planeringsmötet inför vårens gudstjänster så kom det upp igen. Hur viktig Isak-generationens funktion är i församlingen. Jag är själv 43 år gammal och tillhör denna generation och jag satt och tänkte på alla mina vänner i församlingen som hör till denna grupp. Flera av dem har haft utbränningssymtom (jag är en av dem) och blivit oerhört försiktiga med sina engagemang. För andra har relationen med livskamraten fått ta den hårdaste smällen och resulterat i skillsmässa. Några har svårt att komma till gudstjänsterna och känna sig hemma bland alla duktiga människor. 

Varför är det så? Skall inte en församling vara platsen där man får komma som man är, utan krav, och bara kunna krascha? Jag kunde inte hålla tyst, jag delade min nöd för mina jämnåriga vänner som kämpar en ojämn kamp mot livets alla måsten och frågade om vi som församling inte borde erbjuda en chans att kliva av istället för att kliva på? En chans att kliva av från alla måsten och förväntningar. En chans att säga nej till mer engagemang och erbjudas vila och återhämtning. Kanske retreater?! 

Om en vecka är det jul och för många så innebär dessa sista dagar en massa stress för att få allt färdigt. Jag tänker då på Maria som valde att sitta ner vid  Jesu fötter och lyssna till honom istället för att ordna med allt som "måste ordnas". Och hon fick Jesu bekräftelse, det var viktigare än alla måsten. 

Jag önskar att du denna Julen fick sitta ner vid Jesu fötter och släppa lite på allt som måste göras. Låt Jesu ord få fylla dig med Frid och ro mitt i all julstress!

Magnus Brengesjö den 18/12 2016

Leave a comment