full screen background image

Vi talar nästan inte om det...

Jag vet knappt var jag ska börja...😧
Denna julledighet har varit stunder av att leta, gräva, försöka förstå och upptäcka. Och jag blir så frustrerad när jag inte ser eller uppfattar allt som jag vill få tag på! Jag har inget behov av filmer och serier för att kunna roa mig. 
ALLT jag längtar efter är att få del av det Guds Ande vill leverera till sitt folk i denna tid. Jag vill kunna lyssna, ta in och omsätta det.
Våra ögon och öron är viktiga kanaler in i våra liv. Det är bl.a. de som hjälper till att bygga upp eller riva ner det Gudsrike vi har inom oss. Våra hjärtan och tankar behöver ett beskydd i denna tid, och det kan vi inte ta lätt på. 
 
Antikrist ande är i full verksamhet - och det kommer att tillta under 2018. Om vi inte är beredda och förstår tidens olika tecken, kommer vi att ha svårt att navigera framöver. 
 
Jag ber Gud om en desperat hunger mitt ibland oss som kristna, och en noggranhet att inte bli bedragen i denna tid. Att vi ska kunna läsa och förstå Guds Ord på ett klarare sätt, för Gud själv har lovat att uppenbarelsen kring Ordet ska öka i den yttersta tiden - om vi läser...
Finns vi då där för att få tag på det, eller är vi fortfarane i stadiet av att göra som vi alltid har gjort och levt? Kan vi tänka oss att göra de förändringar som behövs?
 
Detta skriver jag till er 
med tanke på dem som försöker leda er vilse.
Vad er beträffar, så förblir i er den smörjelse 
som ni har tagit emot av honom, 
och ni behöver inte någon som undervisar er, 
utan vad hans smörjelse lär er om allting 
är sanning och inte lögn.
Förbli i honom som den har lärt er.
1 Joh.2:26-27
 
Det finns något som vi alla kan få del av. Det är smörjelsen från Gud själv, den helige Andes vägledning, som är unik och tillgänglig för var och en av oss. Då kan vi inte slå oss till ro och tro att andra är våra guider i livet, för i detta avsnitt skrev Johannes just specifikt om Antikrist och antikrister...
Daniel skriver:
 
Dem som har kränkt förbundet 
skall han med smickrande ord locka till avfall,
men de av foket som känner sin Gud
skall stå fasta och hålla ut. 
De förståndiga bland folket ska ge många insikt...
Daniel 11:32-33
 
Det är som om vi kristna som tror på detta har tappat målföret. 
 
William Booth sa på sin tid på 1800-talet, om framtiden och dess faror:
 
"Religion utan den Helige Ande,
kristenhet utan Kristus, 
förlåtelse utan ånger,
frälsning utan pånyttfödelse
politik utan Gud
och himmel utan helvete."
 
Vi har ett och annat att stå upp för och försvara.
 
/Eleonora Lahti

Veckans bloggare:
Eleonora Lahti

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Har du kommit igång med det du egentligen vet du ska göra?

by Radio Tio | okt 26, 2017
Har du bejakat den kallelse/uppdrag som Gud har gett dig i ditt liv? Vågat erövra den - fastän andra kan tycka, tänka och tro en massa? Det är inte självklart enkelt, jag vet, men det är nödvändigt!
 
Jag skulle vilja ta dig med till en av mina kemilektioner i åk.9 för att ge en liten liknelse.
Vi går igenom atomnummer, atommassa och isotoper (vad det nu är undrar endel av er). Jag visar en film på en nobelpristagare, Willard Libby, och hans väg till sin upptäckt. Några år innan andra världkriget fick han en ide´.
-"Kan det vara så att man kan vrida klockan bakåt i tiden för att datera gamla föremåls ålder?"
Kriget kom och andra uppgifter väntade för denne kemist, men efter kriget tog han upp sin forskning igen, men INGEN fick veta vad han höll på med. Hans ide´var alldeles för galen insåg han, för att han skulle våga berätta om sitt projekt. Ingen skulle tro på honom, hans anseende som forskare skulle bli ifrågasatt och han kunde bli offentligt förlöjligad. 
Han arbetade på, och när han samlat all fakta och alla bevis för sin teori, offentliggjordes hans forskning med dunder och brak. Kol14 - metoden var ett faktum och ingen kunde förlöjliga och ifrågasätta metoden, och ett nobelpris väntade honom några år senare.
 
Jag talar med mina elever om att inte saluföra sina innersta drömmar och önskningar för lättvindigt. Andra kan faktiskt klampa in och säga att "det klarar du aldrig, det är för dyrt, det är för få som är intresserade så det går nog inte", eller så får man en tveksam blick som fullständigt dödar en spirande tanke...
 
Ända sedan barndomen har jag levt med tanken, drömmen - jag vill idag kalla det för kallelsen - att jag är sångare. Inte för att jag är speciellt duktig eller unik, utan just därför att jag är kallad i den uppgiften. 
Och det har inte varit lätt....
 
Hela mitt liv hade varit sång och musik fram till jag var 35 år (fast min utbildning är ämneslärare). Allt var självklart och många olika dörrar öppnades allt eftersom. 
Men så....
Ja, det är nästan oväsentligt, eller så är detta hela grejen...
 
Hur som helst...
Jag var påväg att bli 50 och hade inte sjungit på nästan 15 år. Det fanns inga skandaler, tjaffs eller strul på vägen, men det var som om allt bara ströps - och jag fanns inte längre på banan...
Och jag har försökt att förstå, men inser att man inte begriper allt här i livet. Då får man försöka lämna och gå vidare.
 
Var desto ivrigare att göra er kallelse och utkorelse fast.
Gör ni det skall ni aldrig någonsin snubbla och falla.
2Petr. 1:10
 
Så får jag en hälsning:
-"Eleonora, du har inte sjungit färdigt!"
Det är skillnad på uppmuntran (för det har jag nu och då fått under årens gång) och ett profetiskt tilltal. Jag inser att jag anpassat mig till människor, grupper och system och bara gjort det andra sagt att jag ska göra. Märkligt fenomen och kultur.
Kan det vara så att man själv kan ta initiativ och tro att Gud talar, ger ideer och vill använda en? Kan det vara så...?
Jag vill uppmuntra dig att tro på Guds tilltal in i ditt liv. Så lätt det är att vänta, vänta och vänta.... Visst ska vi göra det också ibland, men många gånger är det GÅ!!!!!
 
Jag började med enkla bönesamlingar här hemma med några av mina musikervänner som hade liknande erfarenheter. Vi började uppmuntra varandra utifrån Guds Ord. Att jag inte gjort det tidigare... för det var inte lätt att ha fått höra (av en pastor) att man "kunde måla in sig i ett hörn" om man lät drömmarna (/kallelsen?) leva vidare... 
 
 
Jag gläds att kunna säga att jag nu är inne på min fjärde inspelning. Jag har rest i Asien och Afrika och framtiden har jag ännu inte sett. 
MEN: Jag måste vara i rörelse och inte bara vänta - och det gäller dig också! Det kosta pengar, tid, energi och kraft, men är det inte detta vi lever för?!!
 
Våra liv handlar inte om att vi måste prestera och visa upp saker, för det kan vara ena diket i att tjäna Gud. Det andra diket kan vara när vi gör saker för egen vinning, och "utnyttjar" vårt uppdrag. 
 
Saliga är de människor som har sin styrka i dig,
de som har dina vägar i sitt hjärta.
När de vandrar genom tåredalen 
gör de den rik på källor, 
och höstregnet höljer den med välsignelser.
De går från kraft till kraft, 
de träder fram inför Gud på Sion.
Ps. 84:6-8
 
 
Kanske jag med mitt lilla vittnesbörd här i min blogg kan hjälpa någon annan.
Jag hoppas det.
Uppdraget är stort 
och kallelsen går ut...
 
/Eleonora Lahti
Uppsala


Har du kommit igång med det du egentligen vet du ska göra?

Har du bejakat den kallelse/uppdrag som Gud har gett dig i ditt liv? Vågat erövra den - fastän andra kan tycka, tänka och tro en massa? Det är inte självklart enkelt, jag vet, men det är nödvändigt!
 
Jag skulle vilja ta dig med till en av mina kemilektioner i åk.9 för att ge en liten liknelse.
Vi går igenom atomnummer, atommassa och isotoper (vad det nu är undrar endel av er). Jag visar en film på en nobelpristagare, Willard Libby, och hans väg till sin upptäckt. Några år innan andra världkriget fick han en ide´.
-"Kan det vara så att man kan vrida klockan bakåt i tiden för att datera gamla föremåls ålder?"
Kriget kom och andra uppgifter väntade för denne kemist, men efter kriget tog han upp sin forskning igen, men INGEN fick veta vad han höll på med. Hans ide´var alldeles för galen insåg han, för att han skulle våga berätta om sitt projekt. Ingen skulle tro på honom, hans anseende som forskare skulle bli ifrågasatt och han kunde bli offentligt förlöjligad. 
Han arbetade på, och när han samlat all fakta och alla bevis för sin teori, offentliggjordes hans forskning med dunder och brak. Kol14 - metoden var ett faktum och ingen kunde förlöjliga och ifrågasätta metoden, och ett nobelpris väntade honom några år senare.
 
Jag talar med mina elever om att inte saluföra sina innersta drömmar och önskningar för lättvindigt. Andra kan faktiskt klampa in och säga att "det klarar du aldrig, det är för dyrt, det är för få som är intresserade så det går nog inte", eller så får man en tveksam blick som fullständigt dödar en spirande tanke...
 
Ända sedan barndomen har jag levt med tanken, drömmen - jag vill idag kalla det för kallelsen - att jag är sångare. Inte för att jag är speciellt duktig eller unik, utan just därför att jag är kallad i den uppgiften. 
Och det har inte varit lätt....
 
Hela mitt liv hade varit sång och musik fram till jag var 35 år (fast min utbildning är ämneslärare). Allt var självklart och många olika dörrar öppnades allt eftersom. 
Men så....
Ja, det är nästan oväsentligt, eller så är detta hela grejen...
 
Hur som helst...
Jag var påväg att bli 50 och hade inte sjungit på nästan 15 år. Det fanns inga skandaler, tjaffs eller strul på vägen, men det var som om allt bara ströps - och jag fanns inte längre på banan...
Och jag har försökt att förstå, men inser att man inte begriper allt här i livet. Då får man försöka lämna och gå vidare.
 
Var desto ivrigare att göra er kallelse och utkorelse fast.
Gör ni det skall ni aldrig någonsin snubbla och falla.
2Petr. 1:10
 
Så får jag en hälsning:
-"Eleonora, du har inte sjungit färdigt!"
Det är skillnad på uppmuntran (för det har jag nu och då fått under årens gång) och ett profetiskt tilltal. Jag inser att jag anpassat mig till människor, grupper och system och bara gjort det andra sagt att jag ska göra. Märkligt fenomen och kultur.
Kan det vara så att man själv kan ta initiativ och tro att Gud talar, ger ideer och vill använda en? Kan det vara så...?
Jag vill uppmuntra dig att tro på Guds tilltal in i ditt liv. Så lätt det är att vänta, vänta och vänta.... Visst ska vi göra det också ibland, men många gånger är det GÅ!!!!!
 
Jag började med enkla bönesamlingar här hemma med några av mina musikervänner som hade liknande erfarenheter. Vi började uppmuntra varandra utifrån Guds Ord. Att jag inte gjort det tidigare... för det var inte lätt att ha fått höra (av en pastor) att man "kunde måla in sig i ett hörn" om man lät drömmarna (/kallelsen?) leva vidare... 
 
 
Jag gläds att kunna säga att jag nu är inne på min fjärde inspelning. Jag har rest i Asien och Afrika och framtiden har jag ännu inte sett. 
MEN: Jag måste vara i rörelse och inte bara vänta - och det gäller dig också! Det kosta pengar, tid, energi och kraft, men är det inte detta vi lever för?!!
 
Våra liv handlar inte om att vi måste prestera och visa upp saker, för det kan vara ena diket i att tjäna Gud. Det andra diket kan vara när vi gör saker för egen vinning, och "utnyttjar" vårt uppdrag. 
 
Saliga är de människor som har sin styrka i dig,
de som har dina vägar i sitt hjärta.
När de vandrar genom tåredalen 
gör de den rik på källor, 
och höstregnet höljer den med välsignelser.
De går från kraft till kraft, 
de träder fram inför Gud på Sion.
Ps. 84:6-8


Kanske jag med mitt lilla vittnesbörd här i min blogg kan hjälpa någon annan.
Jag hoppas det.
Uppdraget är stort 
och kallelsen går ut...
 
/Eleonora Lahti
Uppsala


Har du kommit igång med det du egentligen vet du ska göra?

Har du bejakat den kallelse/uppdrag som Gud har gett dig i ditt liv? Vågat erövra den - fastän andra kan tycka, tänka och tro en massa? Det är inte självklart enkelt, jag vet, men det är nödvändigt!
 
Jag skulle vilja ta dig med till en av mina kemilektioner i åk.9 för att ge en liten liknelse.
Vi går igenom atomnummer, atommassa och isotoper (vad det nu är undrar endel av er). Jag visar en film på en nobelpristagare, Willard Libby, och hans väg till sin upptäckt. Några år innan andra världkriget fick han en ide´.
-"Kan det vara så att man kan vrida klockan bakåt i tiden för att datera gamla föremåls ålder?"
Kriget kom och andra uppgifter väntade för denne kemist, men efter kriget tog han upp sin forskning igen, men INGEN fick veta vad han höll på med. Hans ide´var alldeles för galen insåg han, för att han skulle våga berätta om sitt projekt. Ingen skulle tro på honom, hans anseende som forskare skulle bli ifrågasatt och han kunde bli offentligt förlöjligad. 
Han arbetade på, och när han samlat all fakta och alla bevis för sin teori, offentliggjordes hans forskning med dunder och brak. Kol14 - metoden var ett faktum och ingen kunde förlöjliga och ifrågasätta metoden, och ett nobelpris väntade honom några år senare.
 
Jag talar med mina elever om att inte saluföra sina innersta drömmar och önskningar för lättvindigt. Andra kan faktiskt klampa in och säga att "det klarar du aldrig, det är för dyrt, det är för få som är intresserade så det går nog inte", eller så får man en tveksam blick som fullständigt dödar en spirande tanke...
 
Ända sedan barndomen har jag levt med tanken, drömmen - jag vill idag kalla det för kallelsen - att jag är sångare. Inte för att jag är speciellt duktig eller unik, utan just därför att jag är kallad i den uppgiften. 
Och det har inte varit lätt....
 
Hela mitt liv hade varit sång och musik fram till jag var 35 år (fast min utbildning är ämneslärare). Allt var självklart och många olika dörrar öppnades allt eftersom. 
Men så....
Ja, det är nästan oväsentligt, eller så är detta hela grejen...
 
Hur som helst...
Jag var påväg att bli 50 och hade inte sjungit på nästan 15 år. Det fanns inga skandaler, tjaffs eller strul på vägen, men det var som om allt bara ströps - och jag fanns inte längre på banan...
Och jag har försökt att förstå, men inser att man inte begriper allt här i livet. Då får man försöka lämna och gå vidare.
 
Var desto ivrigare att göra er kallelse och utkorelse fast.
Gör ni det skall ni aldrig någonsin snubbla och falla.
2Petr. 1:10
 
Så får jag en hälsning:
-"Eleonora, du har inte sjungit färdigt!"
Det är skillnad på uppmuntran (för det har jag nu och då fått under årens gång) och ett profetiskt tilltal. Jag inser att jag anpassat mig till människor, grupper och system och bara gjort det andra sagt att jag ska göra. Märkligt fenomen och kultur.
Kan det vara så att man själv kan ta initiativ och tro att Gud talar, ger ideer och vill använda en? Kan det vara så...?
Jag vill uppmuntra dig att tro på Guds tilltal in i ditt liv. Så lätt det är att vänta, vänta och vänta.... Visst ska vi göra det också ibland, men många gånger är det GÅ!!!!!
 
Jag började med enkla bönesamlingar här hemma med några av mina musikervänner som hade liknande erfarenheter. Vi började uppmuntra varandra utifrån Guds Ord. Att jag inte gjort det tidigare... för det var inte lätt att ha fått höra (av en pastor) att man "kunde måla in sig i ett hörn" om man lät drömmarna (/kallelsen?) leva vidare... 
 
 
Jag gläds att kunna säga att jag nu är inne på min fjärde inspelning. Jag har rest i Asien och Afrika och framtiden har jag ännu inte sett. 
MEN: Jag måste vara i rörelse och inte bara vänta - och det gäller dig också! Det kosta pengar, tid, energi och kraft, men är det inte detta vi lever för?!!
 
Våra liv handlar inte om att vi måste prestera och visa upp saker, för det kan vara ena diket i att tjäna Gud. Det andra diket kan vara när vi gör saker för egen vinning, och "utnyttjar" vårt uppdrag. 
 
Saliga är de människor som har sin styrka i dig,
de som har dina vägar i sitt hjärta.
När de vandrar genom tåredalen 
gör de den rik på källor, 
och höstregnet höljer den med välsignelser.
De går från kraft till kraft, 
de träder fram inför Gud på Sion.
Ps. 84:6-8


Kanske jag med mitt lilla vittnesbörd här i min blogg kan hjälpa någon annan.
Jag hoppas det.
Uppdraget är stort 
och kallelsen går ut...
 
/Eleonora Lahti
Uppsala

Leave a comment