full screen background image

Ljuset, värmen, våren

Visst är det helt underbart när våren kommer. Solen strålar och naturen börjar återigen spira av liv. Det som var mörkt blir ljust, det som såg dött ut har åter bevisats vara full av kraft och liv.

För de flesta människor kommer våren och solen som en räddare i nöden. Känslan av att gå på sparlåga under vinterns mörker och kyla drabbar troligtvis de flera av oss. Många människor jag talar med mår dåligt under årets mörkaste månader. De känner sig isolerade och ensamma vilket ofta genererar till ett depressivt tillstånd. Men så fort solen börjar stråla i större kraft och värmen sakta hitta sig tillbaka så släpper det som upplevt tungt och mörkt och en känsla av förlossning gör sig påmind. Man ser människor le i större utsträckning,. Man tar sig tid att träffa människor och socialiserar mer, något som ligger i vår natur, gemenskapen med andra.

Det andliga fungerar på samma sätt. Precis som vi människor är beroende av solljuset så är vi beroende av Guds ljus. Gud är ljus och i honom finns inget mörker. Vi kan leva en tid i det mörka, dunkla men får vi inte ljus i vår själv och ande så stagnerar vi, det andliga livet tar slut. Livet finns i ljuset som finns hos Gud. Naturen behöver ljuset och värmen för att helt kunna slå ut och blomstra i all sin kraft. Vi behöver Guds värme och ljus för att vi ska kunna växa och frodas i all vår kraft.

Gud har skapar allt. Guds skapelseverk är vackert och Gud vill att vi ska njuta av Hans skapelse. Varje del av naturen är en reflektion av Guds skönhet och jag är övertygad om att naturen därför är en helandekraft för vår kropp.

När man ser på det Skandinaviska klimatet blir det så konkret när våren anländer. Från att träden och marken är nakna efter vinterns karga grepp sker sen en explosion av grönska. Låt Guds ljus rikligen få blända dig så att ditt andliga liv också får uppleva explosionen av värme och ljus som generera i andlig grönska.

”I hans kölvatten strålar vägen av ljus… ” Job 41:23

”Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus det vi ljus.” Ps 36:10

”Detta är det budskap som vi har hört från honom och som vi förkunnar för er, att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.” 1 Joh 1:5

 

Med önskan om allt gott

Maria Owiredu
Radio 10


Veckans bloggare:
Maria Owiredu

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Har du kommit igång med det du egentligen vet du ska göra?

by Radio Tio | okt 26, 2017
Har du bejakat den kallelse/uppdrag som Gud har gett dig i ditt liv? Vågat erövra den - fastän andra kan tycka, tänka och tro en massa? Det är inte självklart enkelt, jag vet, men det är nödvändigt!
 
Jag skulle vilja ta dig med till en av mina kemilektioner i åk.9 för att ge en liten liknelse.
Vi går igenom atomnummer, atommassa och isotoper (vad det nu är undrar endel av er). Jag visar en film på en nobelpristagare, Willard Libby, och hans väg till sin upptäckt. Några år innan andra världkriget fick han en ide´.
-"Kan det vara så att man kan vrida klockan bakåt i tiden för att datera gamla föremåls ålder?"
Kriget kom och andra uppgifter väntade för denne kemist, men efter kriget tog han upp sin forskning igen, men INGEN fick veta vad han höll på med. Hans ide´var alldeles för galen insåg han, för att han skulle våga berätta om sitt projekt. Ingen skulle tro på honom, hans anseende som forskare skulle bli ifrågasatt och han kunde bli offentligt förlöjligad. 
Han arbetade på, och när han samlat all fakta och alla bevis för sin teori, offentliggjordes hans forskning med dunder och brak. Kol14 - metoden var ett faktum och ingen kunde förlöjliga och ifrågasätta metoden, och ett nobelpris väntade honom några år senare.
 
Jag talar med mina elever om att inte saluföra sina innersta drömmar och önskningar för lättvindigt. Andra kan faktiskt klampa in och säga att "det klarar du aldrig, det är för dyrt, det är för få som är intresserade så det går nog inte", eller så får man en tveksam blick som fullständigt dödar en spirande tanke...
 
Ända sedan barndomen har jag levt med tanken, drömmen - jag vill idag kalla det för kallelsen - att jag är sångare. Inte för att jag är speciellt duktig eller unik, utan just därför att jag är kallad i den uppgiften. 
Och det har inte varit lätt....
 
Hela mitt liv hade varit sång och musik fram till jag var 35 år (fast min utbildning är ämneslärare). Allt var självklart och många olika dörrar öppnades allt eftersom. 
Men så....
Ja, det är nästan oväsentligt, eller så är detta hela grejen...
 
Hur som helst...
Jag var påväg att bli 50 och hade inte sjungit på nästan 15 år. Det fanns inga skandaler, tjaffs eller strul på vägen, men det var som om allt bara ströps - och jag fanns inte längre på banan...
Och jag har försökt att förstå, men inser att man inte begriper allt här i livet. Då får man försöka lämna och gå vidare.
 
Var desto ivrigare att göra er kallelse och utkorelse fast.
Gör ni det skall ni aldrig någonsin snubbla och falla.
2Petr. 1:10
 
Så får jag en hälsning:
-"Eleonora, du har inte sjungit färdigt!"
Det är skillnad på uppmuntran (för det har jag nu och då fått under årens gång) och ett profetiskt tilltal. Jag inser att jag anpassat mig till människor, grupper och system och bara gjort det andra sagt att jag ska göra. Märkligt fenomen och kultur.
Kan det vara så att man själv kan ta initiativ och tro att Gud talar, ger ideer och vill använda en? Kan det vara så...?
Jag vill uppmuntra dig att tro på Guds tilltal in i ditt liv. Så lätt det är att vänta, vänta och vänta.... Visst ska vi göra det också ibland, men många gånger är det GÅ!!!!!
 
Jag började med enkla bönesamlingar här hemma med några av mina musikervänner som hade liknande erfarenheter. Vi började uppmuntra varandra utifrån Guds Ord. Att jag inte gjort det tidigare... för det var inte lätt att ha fått höra (av en pastor) att man "kunde måla in sig i ett hörn" om man lät drömmarna (/kallelsen?) leva vidare... 
 
 
Jag gläds att kunna säga att jag nu är inne på min fjärde inspelning. Jag har rest i Asien och Afrika och framtiden har jag ännu inte sett. 
MEN: Jag måste vara i rörelse och inte bara vänta - och det gäller dig också! Det kosta pengar, tid, energi och kraft, men är det inte detta vi lever för?!!
 
Våra liv handlar inte om att vi måste prestera och visa upp saker, för det kan vara ena diket i att tjäna Gud. Det andra diket kan vara när vi gör saker för egen vinning, och "utnyttjar" vårt uppdrag. 
 
Saliga är de människor som har sin styrka i dig,
de som har dina vägar i sitt hjärta.
När de vandrar genom tåredalen 
gör de den rik på källor, 
och höstregnet höljer den med välsignelser.
De går från kraft till kraft, 
de träder fram inför Gud på Sion.
Ps. 84:6-8
 
 
Kanske jag med mitt lilla vittnesbörd här i min blogg kan hjälpa någon annan.
Jag hoppas det.
Uppdraget är stort 
och kallelsen går ut...
 
/Eleonora Lahti
Uppsala


Har du kommit igång med det du egentligen vet du ska göra?

Har du bejakat den kallelse/uppdrag som Gud har gett dig i ditt liv? Vågat erövra den - fastän andra kan tycka, tänka och tro en massa? Det är inte självklart enkelt, jag vet, men det är nödvändigt!
 
Jag skulle vilja ta dig med till en av mina kemilektioner i åk.9 för att ge en liten liknelse.
Vi går igenom atomnummer, atommassa och isotoper (vad det nu är undrar endel av er). Jag visar en film på en nobelpristagare, Willard Libby, och hans väg till sin upptäckt. Några år innan andra världkriget fick han en ide´.
-"Kan det vara så att man kan vrida klockan bakåt i tiden för att datera gamla föremåls ålder?"
Kriget kom och andra uppgifter väntade för denne kemist, men efter kriget tog han upp sin forskning igen, men INGEN fick veta vad han höll på med. Hans ide´var alldeles för galen insåg han, för att han skulle våga berätta om sitt projekt. Ingen skulle tro på honom, hans anseende som forskare skulle bli ifrågasatt och han kunde bli offentligt förlöjligad. 
Han arbetade på, och när han samlat all fakta och alla bevis för sin teori, offentliggjordes hans forskning med dunder och brak. Kol14 - metoden var ett faktum och ingen kunde förlöjliga och ifrågasätta metoden, och ett nobelpris väntade honom några år senare.
 
Jag talar med mina elever om att inte saluföra sina innersta drömmar och önskningar för lättvindigt. Andra kan faktiskt klampa in och säga att "det klarar du aldrig, det är för dyrt, det är för få som är intresserade så det går nog inte", eller så får man en tveksam blick som fullständigt dödar en spirande tanke...
 
Ända sedan barndomen har jag levt med tanken, drömmen - jag vill idag kalla det för kallelsen - att jag är sångare. Inte för att jag är speciellt duktig eller unik, utan just därför att jag är kallad i den uppgiften. 
Och det har inte varit lätt....
 
Hela mitt liv hade varit sång och musik fram till jag var 35 år (fast min utbildning är ämneslärare). Allt var självklart och många olika dörrar öppnades allt eftersom. 
Men så....
Ja, det är nästan oväsentligt, eller så är detta hela grejen...
 
Hur som helst...
Jag var påväg att bli 50 och hade inte sjungit på nästan 15 år. Det fanns inga skandaler, tjaffs eller strul på vägen, men det var som om allt bara ströps - och jag fanns inte längre på banan...
Och jag har försökt att förstå, men inser att man inte begriper allt här i livet. Då får man försöka lämna och gå vidare.
 
Var desto ivrigare att göra er kallelse och utkorelse fast.
Gör ni det skall ni aldrig någonsin snubbla och falla.
2Petr. 1:10
 
Så får jag en hälsning:
-"Eleonora, du har inte sjungit färdigt!"
Det är skillnad på uppmuntran (för det har jag nu och då fått under årens gång) och ett profetiskt tilltal. Jag inser att jag anpassat mig till människor, grupper och system och bara gjort det andra sagt att jag ska göra. Märkligt fenomen och kultur.
Kan det vara så att man själv kan ta initiativ och tro att Gud talar, ger ideer och vill använda en? Kan det vara så...?
Jag vill uppmuntra dig att tro på Guds tilltal in i ditt liv. Så lätt det är att vänta, vänta och vänta.... Visst ska vi göra det också ibland, men många gånger är det GÅ!!!!!
 
Jag började med enkla bönesamlingar här hemma med några av mina musikervänner som hade liknande erfarenheter. Vi började uppmuntra varandra utifrån Guds Ord. Att jag inte gjort det tidigare... för det var inte lätt att ha fått höra (av en pastor) att man "kunde måla in sig i ett hörn" om man lät drömmarna (/kallelsen?) leva vidare... 
 
 
Jag gläds att kunna säga att jag nu är inne på min fjärde inspelning. Jag har rest i Asien och Afrika och framtiden har jag ännu inte sett. 
MEN: Jag måste vara i rörelse och inte bara vänta - och det gäller dig också! Det kosta pengar, tid, energi och kraft, men är det inte detta vi lever för?!!
 
Våra liv handlar inte om att vi måste prestera och visa upp saker, för det kan vara ena diket i att tjäna Gud. Det andra diket kan vara när vi gör saker för egen vinning, och "utnyttjar" vårt uppdrag. 
 
Saliga är de människor som har sin styrka i dig,
de som har dina vägar i sitt hjärta.
När de vandrar genom tåredalen 
gör de den rik på källor, 
och höstregnet höljer den med välsignelser.
De går från kraft till kraft, 
de träder fram inför Gud på Sion.
Ps. 84:6-8


Kanske jag med mitt lilla vittnesbörd här i min blogg kan hjälpa någon annan.
Jag hoppas det.
Uppdraget är stort 
och kallelsen går ut...
 
/Eleonora Lahti
Uppsala


Har du kommit igång med det du egentligen vet du ska göra?

Har du bejakat den kallelse/uppdrag som Gud har gett dig i ditt liv? Vågat erövra den - fastän andra kan tycka, tänka och tro en massa? Det är inte självklart enkelt, jag vet, men det är nödvändigt!
 
Jag skulle vilja ta dig med till en av mina kemilektioner i åk.9 för att ge en liten liknelse.
Vi går igenom atomnummer, atommassa och isotoper (vad det nu är undrar endel av er). Jag visar en film på en nobelpristagare, Willard Libby, och hans väg till sin upptäckt. Några år innan andra världkriget fick han en ide´.
-"Kan det vara så att man kan vrida klockan bakåt i tiden för att datera gamla föremåls ålder?"
Kriget kom och andra uppgifter väntade för denne kemist, men efter kriget tog han upp sin forskning igen, men INGEN fick veta vad han höll på med. Hans ide´var alldeles för galen insåg han, för att han skulle våga berätta om sitt projekt. Ingen skulle tro på honom, hans anseende som forskare skulle bli ifrågasatt och han kunde bli offentligt förlöjligad. 
Han arbetade på, och när han samlat all fakta och alla bevis för sin teori, offentliggjordes hans forskning med dunder och brak. Kol14 - metoden var ett faktum och ingen kunde förlöjliga och ifrågasätta metoden, och ett nobelpris väntade honom några år senare.
 
Jag talar med mina elever om att inte saluföra sina innersta drömmar och önskningar för lättvindigt. Andra kan faktiskt klampa in och säga att "det klarar du aldrig, det är för dyrt, det är för få som är intresserade så det går nog inte", eller så får man en tveksam blick som fullständigt dödar en spirande tanke...
 
Ända sedan barndomen har jag levt med tanken, drömmen - jag vill idag kalla det för kallelsen - att jag är sångare. Inte för att jag är speciellt duktig eller unik, utan just därför att jag är kallad i den uppgiften. 
Och det har inte varit lätt....
 
Hela mitt liv hade varit sång och musik fram till jag var 35 år (fast min utbildning är ämneslärare). Allt var självklart och många olika dörrar öppnades allt eftersom. 
Men så....
Ja, det är nästan oväsentligt, eller så är detta hela grejen...
 
Hur som helst...
Jag var påväg att bli 50 och hade inte sjungit på nästan 15 år. Det fanns inga skandaler, tjaffs eller strul på vägen, men det var som om allt bara ströps - och jag fanns inte längre på banan...
Och jag har försökt att förstå, men inser att man inte begriper allt här i livet. Då får man försöka lämna och gå vidare.
 
Var desto ivrigare att göra er kallelse och utkorelse fast.
Gör ni det skall ni aldrig någonsin snubbla och falla.
2Petr. 1:10
 
Så får jag en hälsning:
-"Eleonora, du har inte sjungit färdigt!"
Det är skillnad på uppmuntran (för det har jag nu och då fått under årens gång) och ett profetiskt tilltal. Jag inser att jag anpassat mig till människor, grupper och system och bara gjort det andra sagt att jag ska göra. Märkligt fenomen och kultur.
Kan det vara så att man själv kan ta initiativ och tro att Gud talar, ger ideer och vill använda en? Kan det vara så...?
Jag vill uppmuntra dig att tro på Guds tilltal in i ditt liv. Så lätt det är att vänta, vänta och vänta.... Visst ska vi göra det också ibland, men många gånger är det GÅ!!!!!
 
Jag började med enkla bönesamlingar här hemma med några av mina musikervänner som hade liknande erfarenheter. Vi började uppmuntra varandra utifrån Guds Ord. Att jag inte gjort det tidigare... för det var inte lätt att ha fått höra (av en pastor) att man "kunde måla in sig i ett hörn" om man lät drömmarna (/kallelsen?) leva vidare... 
 
 
Jag gläds att kunna säga att jag nu är inne på min fjärde inspelning. Jag har rest i Asien och Afrika och framtiden har jag ännu inte sett. 
MEN: Jag måste vara i rörelse och inte bara vänta - och det gäller dig också! Det kosta pengar, tid, energi och kraft, men är det inte detta vi lever för?!!
 
Våra liv handlar inte om att vi måste prestera och visa upp saker, för det kan vara ena diket i att tjäna Gud. Det andra diket kan vara när vi gör saker för egen vinning, och "utnyttjar" vårt uppdrag. 
 
Saliga är de människor som har sin styrka i dig,
de som har dina vägar i sitt hjärta.
När de vandrar genom tåredalen 
gör de den rik på källor, 
och höstregnet höljer den med välsignelser.
De går från kraft till kraft, 
de träder fram inför Gud på Sion.
Ps. 84:6-8


Kanske jag med mitt lilla vittnesbörd här i min blogg kan hjälpa någon annan.
Jag hoppas det.
Uppdraget är stort 
och kallelsen går ut...
 
/Eleonora Lahti
Uppsala

Leave a comment