full screen background image

Sverige och socialism

 
 

Jag skriver det här dagen efter Sveriges Nationaldag. Såg lite grand från Skansen på TV på nätet. Härligt att se alla svenska flaggor. Tror svenskarna behöver få känna stolthet över sitt land. Särskilt nu med så mycket våld och osäkerhet i landet. Ondskan tog en gång nationalismen och perverterade den så vi behöver ta den tillbaka. Vi kan vara stolta över vårt land precis som vi är stolta över vår familj eller vår församling. Gud har instiftat alla tre och dom krafter som vill bryta ned någon av dessa är inte från Gud. Vi har också rätt att försvara vårt land och det vi tror på.

I Bibeln står det:

”Och han har skapat människosläktets alla folk, alla från en enda stamfader, till att bosätta sig utöver hela jorden; och han har fastställt för dem bestämda tider och utstakat de gränser inom vilka de skola bo --detta för att de skola söka Gud, om de till äventyrs skulle kunna treva sig fram till honom och finna honom; fastän han ju icke är långt ifrån någon enda av oss”.…

Apostlagärningarna 17:26-27

”Det är du som har fastställt alla jordens gränser; sommar och vinter äro skapade av dig”.

Psalm 74:17

Det finns något väldigt bra med globalism. Vi har möjlighet att resa och ha utbyte av andra kulturer. Men Gud har skapat gränser som ett beskydd för alla olika folk. Ja, vi är alla Guds skapelser men vi har olika kulturer och vi är inte ett enda folk. Djävulens plan är att bryta ned alla gränser så att ondskan kan översvämma överallt. Och det gäller både länder och gränser för hur vi ska leva. Råmärken som Bibeln talar om som finns där som ett beskydd.

”Flytta inte ett gammalt råmärke, ett sådant som dina fäder har satt upp”.

Ordspråksboken 22:28

Vi som kristna vet ju vad Bibeln säjer om den yttersta tiden att Anti-Krist ska regera i en värld utan gränser och att det kommer att bli den värsta diktatur som världen har sett.

Dom som vurmar för öppna gränser har också glömt att det faktiskt inte var så länge sedan vi hade ”Fattig-Sverige”. Min morfar t.ex. var född 1899. Han började jobba när han var 13 år. Han fick det bra sen men det var fattigt när han växte upp med 8 syskon. Han dog 1986.

Min pappa har alltid sagt att dom mest nationalistiska svenskarna är dom som bor utomlands. Det kan nog stämma. Jag skrev en gång förut att jag skulle skriva om att jag är stolt över Sverige men sen kom annat emellan. Sverige har rykte om sej att vara socialistiskt men jag ser en helt annan ådra. Tänk på alla internationella företag som kommit från Sverige och som vittnar om en entreprenörsanda av stora mått. Det bor flera miljoner mer människor i exempelvis Los Angeles och ändå har företag som Volvo, SAAB, Electrolux, Husqvarna och IKEA kommit från lilla Sverige. Vi har också många, många svenska uppfinningar. Googla det så får du se. Min amerikanske man och jag brukar skoja om det och tävla om vilket land som har flest och han drar alltid till med att mjölkkartongerna är svenska. Vilket är sant. Tetrapac är en svensk uppfinning 😉

Här i USA ser man hur unga människor dras mot socialism. Många av universiteten har vänsterinriktade professorer som influerar dom unga. USA som en gång var den nation som starkast stod emot kommunismen. Man framställer socialismen som “det goda” samhället. Man lär ungdomen t.ex. att Amerika är ont och att allt som Amerika står för ska bekämpas.

Visa mej ett socialistiskt land som upphöjer Gud. Det finns inte. Staten blir Gud och det som människorna måste se upp till. Samma i Sverige. Partierna på vänsterkanten framställer sej själva som ”dom goda”. En väldigt självrättfärdig syn där man inte behöver Gud eller förlåtelse för synder.

Läste på Facebook igår en fras som gick i stil med: ”Om man inte är stolt över sitt land har man inte heller någon anledning att försvara det”.

”Så sade HERREN: »Ställ eder vid vägarna och sen till, och fråga efter forntidens stigar, fråga vilken väg som är den goda vägen, och vandra på den, så ska ni finna ro för edra själar.» Jeremia 6:16

(Jag har skrivit en sång på svenska om det här som kommer snart….)

Jag tror att Sverige står inför ett ödesval precis som Amerika gjorde i det senaste valet. Vi som kristna måste rösta med Gud.

Var välsignade!

 

Veckans bloggare:
Lena A Hubbard

 
 
Marie Lönngren Sonesson
 
Marie Lönngren Sonesson
Tidigare inlägg från

Har du kommit igång med det du egentligen vet du ska göra?

by Radio Tio | okt 26, 2017
Har du bejakat den kallelse/uppdrag som Gud har gett dig i ditt liv? Vågat erövra den - fastän andra kan tycka, tänka och tro en massa? Det är inte självklart enkelt, jag vet, men det är nödvändigt!
 
Jag skulle vilja ta dig med till en av mina kemilektioner i åk.9 för att ge en liten liknelse.
Vi går igenom atomnummer, atommassa och isotoper (vad det nu är undrar endel av er). Jag visar en film på en nobelpristagare, Willard Libby, och hans väg till sin upptäckt. Några år innan andra världkriget fick han en ide´.
-"Kan det vara så att man kan vrida klockan bakåt i tiden för att datera gamla föremåls ålder?"
Kriget kom och andra uppgifter väntade för denne kemist, men efter kriget tog han upp sin forskning igen, men INGEN fick veta vad han höll på med. Hans ide´var alldeles för galen insåg han, för att han skulle våga berätta om sitt projekt. Ingen skulle tro på honom, hans anseende som forskare skulle bli ifrågasatt och han kunde bli offentligt förlöjligad. 
Han arbetade på, och när han samlat all fakta och alla bevis för sin teori, offentliggjordes hans forskning med dunder och brak. Kol14 - metoden var ett faktum och ingen kunde förlöjliga och ifrågasätta metoden, och ett nobelpris väntade honom några år senare.
 
Jag talar med mina elever om att inte saluföra sina innersta drömmar och önskningar för lättvindigt. Andra kan faktiskt klampa in och säga att "det klarar du aldrig, det är för dyrt, det är för få som är intresserade så det går nog inte", eller så får man en tveksam blick som fullständigt dödar en spirande tanke...
 
Ända sedan barndomen har jag levt med tanken, drömmen - jag vill idag kalla det för kallelsen - att jag är sångare. Inte för att jag är speciellt duktig eller unik, utan just därför att jag är kallad i den uppgiften. 
Och det har inte varit lätt....
 
Hela mitt liv hade varit sång och musik fram till jag var 35 år (fast min utbildning är ämneslärare). Allt var självklart och många olika dörrar öppnades allt eftersom. 
Men så....
Ja, det är nästan oväsentligt, eller så är detta hela grejen...
 
Hur som helst...
Jag var påväg att bli 50 och hade inte sjungit på nästan 15 år. Det fanns inga skandaler, tjaffs eller strul på vägen, men det var som om allt bara ströps - och jag fanns inte längre på banan...
Och jag har försökt att förstå, men inser att man inte begriper allt här i livet. Då får man försöka lämna och gå vidare.
 
Var desto ivrigare att göra er kallelse och utkorelse fast.
Gör ni det skall ni aldrig någonsin snubbla och falla.
2Petr. 1:10
 
Så får jag en hälsning:
-"Eleonora, du har inte sjungit färdigt!"
Det är skillnad på uppmuntran (för det har jag nu och då fått under årens gång) och ett profetiskt tilltal. Jag inser att jag anpassat mig till människor, grupper och system och bara gjort det andra sagt att jag ska göra. Märkligt fenomen och kultur.
Kan det vara så att man själv kan ta initiativ och tro att Gud talar, ger ideer och vill använda en? Kan det vara så...?
Jag vill uppmuntra dig att tro på Guds tilltal in i ditt liv. Så lätt det är att vänta, vänta och vänta.... Visst ska vi göra det också ibland, men många gånger är det GÅ!!!!!
 
Jag började med enkla bönesamlingar här hemma med några av mina musikervänner som hade liknande erfarenheter. Vi började uppmuntra varandra utifrån Guds Ord. Att jag inte gjort det tidigare... för det var inte lätt att ha fått höra (av en pastor) att man "kunde måla in sig i ett hörn" om man lät drömmarna (/kallelsen?) leva vidare... 
 
 
Jag gläds att kunna säga att jag nu är inne på min fjärde inspelning. Jag har rest i Asien och Afrika och framtiden har jag ännu inte sett. 
MEN: Jag måste vara i rörelse och inte bara vänta - och det gäller dig också! Det kosta pengar, tid, energi och kraft, men är det inte detta vi lever för?!!
 
Våra liv handlar inte om att vi måste prestera och visa upp saker, för det kan vara ena diket i att tjäna Gud. Det andra diket kan vara när vi gör saker för egen vinning, och "utnyttjar" vårt uppdrag. 
 
Saliga är de människor som har sin styrka i dig,
de som har dina vägar i sitt hjärta.
När de vandrar genom tåredalen 
gör de den rik på källor, 
och höstregnet höljer den med välsignelser.
De går från kraft till kraft, 
de träder fram inför Gud på Sion.
Ps. 84:6-8
 
 
Kanske jag med mitt lilla vittnesbörd här i min blogg kan hjälpa någon annan.
Jag hoppas det.
Uppdraget är stort 
och kallelsen går ut...
 
/Eleonora Lahti
Uppsala


Har du kommit igång med det du egentligen vet du ska göra?

Har du bejakat den kallelse/uppdrag som Gud har gett dig i ditt liv? Vågat erövra den - fastän andra kan tycka, tänka och tro en massa? Det är inte självklart enkelt, jag vet, men det är nödvändigt!
 
Jag skulle vilja ta dig med till en av mina kemilektioner i åk.9 för att ge en liten liknelse.
Vi går igenom atomnummer, atommassa och isotoper (vad det nu är undrar endel av er). Jag visar en film på en nobelpristagare, Willard Libby, och hans väg till sin upptäckt. Några år innan andra världkriget fick han en ide´.
-"Kan det vara så att man kan vrida klockan bakåt i tiden för att datera gamla föremåls ålder?"
Kriget kom och andra uppgifter väntade för denne kemist, men efter kriget tog han upp sin forskning igen, men INGEN fick veta vad han höll på med. Hans ide´var alldeles för galen insåg han, för att han skulle våga berätta om sitt projekt. Ingen skulle tro på honom, hans anseende som forskare skulle bli ifrågasatt och han kunde bli offentligt förlöjligad. 
Han arbetade på, och när han samlat all fakta och alla bevis för sin teori, offentliggjordes hans forskning med dunder och brak. Kol14 - metoden var ett faktum och ingen kunde förlöjliga och ifrågasätta metoden, och ett nobelpris väntade honom några år senare.
 
Jag talar med mina elever om att inte saluföra sina innersta drömmar och önskningar för lättvindigt. Andra kan faktiskt klampa in och säga att "det klarar du aldrig, det är för dyrt, det är för få som är intresserade så det går nog inte", eller så får man en tveksam blick som fullständigt dödar en spirande tanke...
 
Ända sedan barndomen har jag levt med tanken, drömmen - jag vill idag kalla det för kallelsen - att jag är sångare. Inte för att jag är speciellt duktig eller unik, utan just därför att jag är kallad i den uppgiften. 
Och det har inte varit lätt....
 
Hela mitt liv hade varit sång och musik fram till jag var 35 år (fast min utbildning är ämneslärare). Allt var självklart och många olika dörrar öppnades allt eftersom. 
Men så....
Ja, det är nästan oväsentligt, eller så är detta hela grejen...
 
Hur som helst...
Jag var påväg att bli 50 och hade inte sjungit på nästan 15 år. Det fanns inga skandaler, tjaffs eller strul på vägen, men det var som om allt bara ströps - och jag fanns inte längre på banan...
Och jag har försökt att förstå, men inser att man inte begriper allt här i livet. Då får man försöka lämna och gå vidare.
 
Var desto ivrigare att göra er kallelse och utkorelse fast.
Gör ni det skall ni aldrig någonsin snubbla och falla.
2Petr. 1:10
 
Så får jag en hälsning:
-"Eleonora, du har inte sjungit färdigt!"
Det är skillnad på uppmuntran (för det har jag nu och då fått under årens gång) och ett profetiskt tilltal. Jag inser att jag anpassat mig till människor, grupper och system och bara gjort det andra sagt att jag ska göra. Märkligt fenomen och kultur.
Kan det vara så att man själv kan ta initiativ och tro att Gud talar, ger ideer och vill använda en? Kan det vara så...?
Jag vill uppmuntra dig att tro på Guds tilltal in i ditt liv. Så lätt det är att vänta, vänta och vänta.... Visst ska vi göra det också ibland, men många gånger är det GÅ!!!!!
 
Jag började med enkla bönesamlingar här hemma med några av mina musikervänner som hade liknande erfarenheter. Vi började uppmuntra varandra utifrån Guds Ord. Att jag inte gjort det tidigare... för det var inte lätt att ha fått höra (av en pastor) att man "kunde måla in sig i ett hörn" om man lät drömmarna (/kallelsen?) leva vidare... 
 
 
Jag gläds att kunna säga att jag nu är inne på min fjärde inspelning. Jag har rest i Asien och Afrika och framtiden har jag ännu inte sett. 
MEN: Jag måste vara i rörelse och inte bara vänta - och det gäller dig också! Det kosta pengar, tid, energi och kraft, men är det inte detta vi lever för?!!
 
Våra liv handlar inte om att vi måste prestera och visa upp saker, för det kan vara ena diket i att tjäna Gud. Det andra diket kan vara när vi gör saker för egen vinning, och "utnyttjar" vårt uppdrag. 
 
Saliga är de människor som har sin styrka i dig,
de som har dina vägar i sitt hjärta.
När de vandrar genom tåredalen 
gör de den rik på källor, 
och höstregnet höljer den med välsignelser.
De går från kraft till kraft, 
de träder fram inför Gud på Sion.
Ps. 84:6-8


Kanske jag med mitt lilla vittnesbörd här i min blogg kan hjälpa någon annan.
Jag hoppas det.
Uppdraget är stort 
och kallelsen går ut...
 
/Eleonora Lahti
Uppsala


Har du kommit igång med det du egentligen vet du ska göra?

Har du bejakat den kallelse/uppdrag som Gud har gett dig i ditt liv? Vågat erövra den - fastän andra kan tycka, tänka och tro en massa? Det är inte självklart enkelt, jag vet, men det är nödvändigt!
 
Jag skulle vilja ta dig med till en av mina kemilektioner i åk.9 för att ge en liten liknelse.
Vi går igenom atomnummer, atommassa och isotoper (vad det nu är undrar endel av er). Jag visar en film på en nobelpristagare, Willard Libby, och hans väg till sin upptäckt. Några år innan andra världkriget fick han en ide´.
-"Kan det vara så att man kan vrida klockan bakåt i tiden för att datera gamla föremåls ålder?"
Kriget kom och andra uppgifter väntade för denne kemist, men efter kriget tog han upp sin forskning igen, men INGEN fick veta vad han höll på med. Hans ide´var alldeles för galen insåg han, för att han skulle våga berätta om sitt projekt. Ingen skulle tro på honom, hans anseende som forskare skulle bli ifrågasatt och han kunde bli offentligt förlöjligad. 
Han arbetade på, och när han samlat all fakta och alla bevis för sin teori, offentliggjordes hans forskning med dunder och brak. Kol14 - metoden var ett faktum och ingen kunde förlöjliga och ifrågasätta metoden, och ett nobelpris väntade honom några år senare.
 
Jag talar med mina elever om att inte saluföra sina innersta drömmar och önskningar för lättvindigt. Andra kan faktiskt klampa in och säga att "det klarar du aldrig, det är för dyrt, det är för få som är intresserade så det går nog inte", eller så får man en tveksam blick som fullständigt dödar en spirande tanke...
 
Ända sedan barndomen har jag levt med tanken, drömmen - jag vill idag kalla det för kallelsen - att jag är sångare. Inte för att jag är speciellt duktig eller unik, utan just därför att jag är kallad i den uppgiften. 
Och det har inte varit lätt....
 
Hela mitt liv hade varit sång och musik fram till jag var 35 år (fast min utbildning är ämneslärare). Allt var självklart och många olika dörrar öppnades allt eftersom. 
Men så....
Ja, det är nästan oväsentligt, eller så är detta hela grejen...
 
Hur som helst...
Jag var påväg att bli 50 och hade inte sjungit på nästan 15 år. Det fanns inga skandaler, tjaffs eller strul på vägen, men det var som om allt bara ströps - och jag fanns inte längre på banan...
Och jag har försökt att förstå, men inser att man inte begriper allt här i livet. Då får man försöka lämna och gå vidare.
 
Var desto ivrigare att göra er kallelse och utkorelse fast.
Gör ni det skall ni aldrig någonsin snubbla och falla.
2Petr. 1:10
 
Så får jag en hälsning:
-"Eleonora, du har inte sjungit färdigt!"
Det är skillnad på uppmuntran (för det har jag nu och då fått under årens gång) och ett profetiskt tilltal. Jag inser att jag anpassat mig till människor, grupper och system och bara gjort det andra sagt att jag ska göra. Märkligt fenomen och kultur.
Kan det vara så att man själv kan ta initiativ och tro att Gud talar, ger ideer och vill använda en? Kan det vara så...?
Jag vill uppmuntra dig att tro på Guds tilltal in i ditt liv. Så lätt det är att vänta, vänta och vänta.... Visst ska vi göra det också ibland, men många gånger är det GÅ!!!!!
 
Jag började med enkla bönesamlingar här hemma med några av mina musikervänner som hade liknande erfarenheter. Vi började uppmuntra varandra utifrån Guds Ord. Att jag inte gjort det tidigare... för det var inte lätt att ha fått höra (av en pastor) att man "kunde måla in sig i ett hörn" om man lät drömmarna (/kallelsen?) leva vidare... 
 
 
Jag gläds att kunna säga att jag nu är inne på min fjärde inspelning. Jag har rest i Asien och Afrika och framtiden har jag ännu inte sett. 
MEN: Jag måste vara i rörelse och inte bara vänta - och det gäller dig också! Det kosta pengar, tid, energi och kraft, men är det inte detta vi lever för?!!
 
Våra liv handlar inte om att vi måste prestera och visa upp saker, för det kan vara ena diket i att tjäna Gud. Det andra diket kan vara när vi gör saker för egen vinning, och "utnyttjar" vårt uppdrag. 
 
Saliga är de människor som har sin styrka i dig,
de som har dina vägar i sitt hjärta.
När de vandrar genom tåredalen 
gör de den rik på källor, 
och höstregnet höljer den med välsignelser.
De går från kraft till kraft, 
de träder fram inför Gud på Sion.
Ps. 84:6-8


Kanske jag med mitt lilla vittnesbörd här i min blogg kan hjälpa någon annan.
Jag hoppas det.
Uppdraget är stort 
och kallelsen går ut...
 
/Eleonora Lahti
Uppsala

Leave a comment